Göteborgsposten – 24 april 1868, sida 1

— ——— —— Jag kan ej tåla mr Felton och lika så litet mr Dallas ; minst af alla i verlden vill jag hafva dem att spionera på mig och följa mig hvart jag går och står — och — jag har ej lust att vara här, när den der menniskan kommer. Routh stod helt stum framför henne. — Ni oct, ni minnes nog hvem jag menar, sade hon med ett leende, Arthur Felton. Det är sannt, ni behöfver icke längre visa ett missbelåtet ansigte, för det jag bär hans porträtt; ty jag har förlorat det, förlorat det innan jag kom hem igår. Jag tror visst att han har råkat i en eller annan för ägenhet, kanhända i någon vanhedrande sådan, och jag har ej lust att vara här när han kommer för att han icke skall tvistas med mig, om jag skyr honom och hans far betrakta mig med förakt om jag icke gör det och derför — här knäföll hon på den hvita kakelugnsmattan och utsträckte sina händer mot elden, hvars sken afspeglade sig i hennes upplyftade ögon — och derför reser jag till — hon gjorde ett uppehåll för att hålla honom på sträckbänken. — Till? upprepade han nästan hviskande. — Till London, sade hon i det hon gaf honom ett förtjusande leende och stod upp. Sätt er nu och låt oss tala förnuftigt derom. Alltjemt fullkomligt tyst åtlydde Routh henne. Hans sätt och min hade förändrat sig. Han var tankfull men hade fått ett utseende af lättnad som om han funnit hjelp från ett oväntadt håll.