Göteborgsposten – 23 april 1868, sida 2

hans ansigte ånyo ett ögonblick det olycksbådande uttryck, hon stundom hade bemärkt i det. — IIur mycket jag sätter på spel derför, skall ni aldrig lära känna. Men jag är redo och villig. Ni ser att jag ger er tid och ej söker förmå er till ett oöfverlagdt uttalande. Ni tänkte visst alldeles icke härpå, då vi träffades första gången och ni började med hvad som i edra tankar endast skulle vara ett vanligt koketteri vid en badort — medan ni väntade på Arthur Felton måhända? sade han i en rå ton; ty allt efter som han talade började den råa naturen att framträda hos honom, och ehuru hans hand omslöt hennes mjuka hvita arm och hans blick trängde till djupet af hennes mörka ögon, talade han likväl snarare vid sig sjelf än till henne; snarare till den lössläppta demon inom sig än till den sköna förförerskan framför honom. — Det är möjligt att ni har haft en sådan tanke, sade han. Jag begär ej att ni skall tillstå den, ty tillochmed om så vore, så har ni nu uppgitvit den. Han lutade sig ännu djupare ned och hans öga blickade vildare in i hennes. Hon ryste tillbaka och höll den hand, hon hade fri, framför sitt ansigte. — Ja, fortfor han i mildare ton, jag vet att ni snart upptäckte att jag ej iåter föra mig bakom ljuset; och nu — nu då ni låtit kalla mig och jag är här, hvad har ni nu att säga mig? Det kan ej vara er mening att prata bort en timma i mitt sällskap; ni kan ej afskaka den makt en kärlek sådan som min har öfver ert lif, och skulle hafva öfver det, om ni också vore en svagare