Göteborgsposten – 23 april 1868, sida 2

som var närmast honom. Han fattade den ofvanför handleden, icke smekande utan kraftigt och vid denna berö ring erinrade hon sig de ord, han förr hade sagt till henne: Skulle ni ej vara rädd för en man, som älskade er med sitt hjertas hela passion? och hon kände att denne man älskade henne så, att hon var rädd för honom. — Som jag förr har sagt er, är jag öfvertygad om att många andra hafva älskat er, fortfor han, och jag frågar er icke, hur ni har emottagit deras eder och löften. Jag känner verlden och vet för väl hvad den medför för män och qvinnor för att göra mig skyldig till en sådan dårskap. Det tillhör den förflutna tiden; den närvarande är vår. Jag frågar er, hvarför har ni låtit mig komma hit? En qvinna som harmas öfver ord sådana som de, hvilka jag förr har talat till er, ger ej en man tillfälle att upprepa dem. Ni har ej skickat efter mig för att låta mig veta att ni känner er förolämpad eller för att iakttaga etikettens tillkonstlade och dumma föreskrifter med mig. Hur skön ni än är, skulle jag likväl icke kunna älska er, om ni vore så narraktig. Han såg att hans oförvägenhet icke var utan behag för henne; hennes hutvud var nu upplyftadt och hennes mörka ögon mötte hans, medan hon med åtskilda läppar och djupa andedrag lyssnade till honom. — Var viss om, sade han, att ingen man någonsin har älskat er såsom jag eller varit villig att våga så mycket för att vinna er kärlek. Den förfärliga sanning som låg dold i dessa ord gaf