Göteborgsposten – 23 april 1868, sida 1

biljett och lemnade rummet. Då hade Routh gjort ett leende, läst de ord biljetten innehöll, strukit till sig de framför honom liggande penningarne och aflägsnat sig. Ovädret hade just börjat då han trädde ut från pelargången och, knäppande sin rock tätt tillsammans öfver bröstet samt tryckande sin hatt djupt ned öfver pannan, begaf han sig med nedböjdt hufvud i väg mot stormen. Hans väg förde honom färbi hans egen boning och medan han gick på den andra sidan af gatan såg han otydligt Harriet som satt tätt vid fönstret med hufvudet mot rutan. Något sorgligt och öfvergifvet i fönstrets utseende med dess tunna gardiner som voro dragna långt ifrån hvarandra, den otydliga gestalten tätt vid rutan och mörkret inne i rummet förorsakade Routh en häftig darrning i det han blickade ditupp och i detsamma skakades gaslyktan våldsamt af en plötslig vindstöt som dref en skarp regnskur smattrande mot fönstret. — Der sitter hon och grubblar i mörkret, sade Routh med en ed, och gör det hundra gånger värre med sin fördömda klagan och suckande. Schwarzchildhuset låg straxt invid och snart var han skiljd så långt från alla dystra och hemska tankar som en glänsande belysning, en flammande brasa af välluktande ved, hvilken brände i ett rum som var för stort för att kunna uppvärmas för mycket af den yppiga omgifningen och glad förväntan kunde afligsna honom från sådana obehagliga verkligheter. Efter en kort stund inträdde mrs Ireton P. Bembridge. Det var ett långt rum, och hon kom in genom