Göteborgsposten – 23 april 1868, sida 1

skön qvinnas rustkammare. Sätt er der, fortfor hon i det hon sakta frigjorde sin hand från hans och pekade på en stor tysk soffa. Hur kunde ni tro att jag skulle begifva mig till Kursaal i afton? Men tyst! Hon höll upp handen, så att en sky af luftiga spetsar föllo tillbaka från den vackra runda armen. Derpå lät hon handen långsamt sjunka och väntade på att han skulle tala. Han talade med synbar svårighet; hennes mäktiga skönhets tjusningskraft hade öfvervunnit honom; det var icke det han hade haft för afsigt; han hade velat besegra icke besegras, herrska, icke beherrskas. — Jag trodde, att ni skulle hafva kommit, sade han i en låg ton, emedan jag — jag icke visste att ni ville tillåta mig den lyckan att komma hit. — Inte? Så tror jag ej att ni ännu känner mig tillräckligt. Jag önskade att tala med er som ni vet och hade ej lust att gå ut i afton. Det är ju helt enkelt. — Ja, för en qvinna sådan som ni. Hon log. — Ar det icke ett något hvardagligt tal, en något tvetydig artighet? Ni blir ju helt förvirrad. Hon log på nytt. Routh kände sig obeskrifligt förlägen och erfor en obehaglig känsla af förödmjukelse. Hon såg det och sade: — Hvilket lynne ni har! Det skulle säkert blifva svårt att vara er till lags, om någon blefve tvungen att törsöka det. — Drif ej gäck med mig, sade Routh plötsligt och allvarligt och flyttade långsamt sin stol tätt intill henne