Göteborgsposten – 21 april 1868, sida 2

De härleda sig från nödvändigheten att undvika allt t hvad som skulle kunna göra ett obehagligt och smärtsamt intryck på hennes sinne, och ni vet George, sade hon i det hon afböjde hvarje invändning genom en rörelse med sin hand, att om hon skulle minnas att ni har talat med mig, kan hon endast erfara sorg vid minnet deraf; och af nästan lika så stor vigt är det att ni ej på något sätt ådrager er er stjuffars onåd. — Hvad det beträffar så försäkrar jag er, att han nu är så vänlig emot mig som det är möjligt, sade George. — Det gläder mig att höra, men låt derför ej af ert varma och lättrörda sinne förleda er att begå ett fel. Ni kan vara öfvertygad om, att hans natur ännu alltid är densamma, om hans sätt än må hafva förändrat sig, och att han ännu lika mycket skall motsätta sig era förra umgängesvänner som han förr har gjort, och kom ihåg att han har rätt häri. Vill ni ännu en gång följa mitt råd, George? Ni har gjort det förr — hon gjorde ett uppehåll och det for liksom en rysning igenom henne; låt gömdt vara glömdt. Försök aldrig att bringa det lif och det hem som för framtiden skall blifva ert, i förbindelse med något af det förflutna och minst af allt med oss. — Hvad menar ni mrs Routh? frågade George ifrigt. Är det er mening att afsiga er bekantskapen med mig? Jag vet nog att Routh har gjort det — han har ej af egen fri vilja talat tio gånger med mig under hela den tid han har varit här — men ni, önskar äfven ni att befria er från mig? Hon betänkte sig ett ögonblick iunan hon svarade.