landet och till heder för det s. k. landtmannapartiet, säger Dagl. Allehanda, som ej länge sedan förklarade att skäl och bevis äro bortkastade i Andra kammaren, som i vissa frågor företer en majoritet som knappt synes vilja eller förmår begagna något annat argument än det som ligger i voteringssedeln. För vår del tro vi att detta omdöme blir än mera berättigadt genom nyss anförda voteringsresultat. Man bör icke förbise, hvad af namnlistan på talarne framgår: att ingen af landtmannapartiets koryfeer tillhörde majoriteten; att bland alla afslagstalarne åtnjuta endast Witt, Koskull och Carl Ivarsson något egentligt anseende för insigter inom representationen; och att till dem som biföllo grundlagsförändringen räknades kammarens alla intelligensmän; således återigen en bekräftelse på hr Keys i ett ljust ögonblick uttalade sats: idet är ej nog med att vinna en ancalets seger, icke ens förmågans seger, det måste äfven vinnas en moralisk seger. Nu vanns endast en antalets seger. Det var icke af omtanka för riksbanken som förslaget förkastades. Tvärtom. Under diskussionen framskymtade ganska tydligt att man väntade en statsbankrutt, att man ej såg den så ogerna, att man hoppades på en sådan eventualitet, hvarunder de skuldsatta skulle kunna rangera sig på förmånligt sätt. Och det kallar man att lyckligt lösa frågan, att stärka bankens och landets kredit! —