vore mynt och aldrig kunde blifva det genom någon föreskrift i grundlagen. Innan det föreliggande förslaget blef antaget kom man ej till det mål som alla önskade, det neml. att privatbankerna inlöste sina sedlar med silfver. ) Afven kapt. Mannerskantz och hr Hierta talade för förslaget; den senare tyckte att frågan athandlades under nästan för hög värmegrad, frågan hade redan genom den förda diskussionen blifvit uttömd; erinrade om att någon tvångskurs ej egde rum så länge bankens sedlar behörigen inlösas, och tyckte sig ha funnit att åtskilliga talare, som bekämpade förslaget, icke hade hört hvad som från andra sidan blifvit yttradt, samt befarade att man tagit intryck al vissa tidningsartiklar (i Dagl. Allehanda ?), hvilka erinrade om djefvulens jämmerliga grasserande i Roslagen för många år sedan. Uhr hade reserverat sig i utskottet och ordado nu om hvarföro han så gjort. Jonas Andersson likaledes. Åke Andersson sann sig förekommen. Jonas Johansson läste upp något ur ett papper om källan till motionen — privatbanksintresset —, Jakobs röst och Esaus händer och mera dylikt. Pehr Nilsson i Espö, som vid ett föregående tillfälle räknade sundhetskollegium till kulturanstalterna, komplimenterade nu 1809 års grundlagestiftare, som lagt in di därna orden i 72 S; gick fram och baklängs igenom banklagstiftningen, men medgaf att finansiererna hade bättre reda på sakerna än han, och påstod, att riksbanken är inväfd i vår industriella utveckling. Nu voro endast kapitalisterna skyddade och han trodde det alls icke vara orätt, i fall krisen fortgick, om kapitalisten och den skuldsatte fick dela förlusten. Han ville ej medgifva att paragrafen förändrades; den hade ej gjort skada hittills och skulle ej skada hädanefter. Talarens föredrag, som föga påaktades, hade på en åhörare sådan verkan att han somnade. Östman inskränkte sig till att yrka afslag, och Rundbäck upplyste att ingen förmådde öfvertyga honom, men tillät såsom vederlag, att hvar och en fick ha sin åsigt. Afslog naturligtvis. Jöns Pährsson hade tänkt säga ganska mycket, men andra hade talat så länge; kunde dock ej stillatigande låta frågan gå förbi, utan upplyste att det var en strid mellan kapitalisterna och landets befolkning. Afslog. Herr Key! uppropade talmannen. Man började återigen blifva åhörare i stället för samtalare. Hr Key upplyste om den föga afundsvärda lotten att vara den 23:dje talaren i ordningen. Man hade sagt att välfärdsutskottets förslag voro för dem som dertill medverkat bindande. Visst icke. Man hade ju i tysthet kunnat reservera sig. Sedan tal. sålunda frigjort sig från konseqvenserna af nämnde utskotts åtgärd att förorda just det förslag som nu förelåg, så ansåg han betänkligt om i privatbankerna samlades för mycket silfver. Om förslaget nu definitivt skulle afgöras, så skulle han afslå det; men då det nu blott skulle antagas hvila till 1870 års riksdag, så ville han dertill medverka. Då hoppas han att flera landtmän skola finnas i kammaren än nu, således är det tillräcklig tid för oss tilldess sade talaren. Kammarens ledamöter blefvo allt mera otåliga. Proposition! Proposition! Hr Lindström ville ej upprepa hvad som redan blifvit sagdt, men det ville han hafva sagdt till dem som af kärlek för riksbanken yrkade afslag: Gud bevare oss för sådana vänner till banken! Hr Björck förklarade att för landets finansiella välbefinnande vore det absolut vigtigt att förslaget antogs. Hrr Grafström och Leffler biföllo ock. Per Nilsson från Kristianstads län och Ola Boson Olsson afslog, licaledes Carl Ivarsson, emedan ingen kunde ifvertyga honom. Vid anställd votering förkastades förslaset med 89 röster mot 76 — :till lycka för ) Vi begagna tillfället att rätta en missuppsatting, hvartill vi i ett föregående bref gjort oss skylliga. Sedan vi tagit kännedom om grefve Posses usterade yttrande i fråga om Erik Olssons motion, a vi öfvertygats att grefven icke biträdde den viare, än att han ansåg privatbankernas sedelutgifsingsrätt kunna oeh hära hegränsas. hvadan han fån