för hans själ! Han skulle alltid hafva afskytt den, tillochmed under det Harriet och han hade varit vänner och älskat hvarandra; men nu, då han fruktade henne, då han var uppledsen vid henne, då han hatade henne, att tänka sig nu ett sådant lif, var värre — nå, icke värre än döden, som för den dåliga menniskan alltid är det värsta af allt, men likväl nedslående att tänka på. Det hade legat sanning i hvad hon hade sagt, och medvetandet om hvad som rörde sig i hans tankar gjorde det endast ännu mera sannt. Antag att han bestämde sig för att angifva George och att Harriet då nekade honom sitt bistånd, hvad då? Han behöfde då endast trotsa henne. Om också något så omöjligt och otänkbart som det att hon skulle förråda honom, blef en verklighet skulle det dock blifva utan följder. Hon var hans hustru och kunde ej vittna emot honom, och deri bestod hans styrka, hans säkerhet, om också den mest osannolika af alla menskliga händelser skulle inträffa. Och han skulle trotsa henne! På de sista dagarne hade en förändring försiggått med honom, som skulle varit förskräcklig tillochmed för honom sjelf, om han närmare undersökt den. Han hatade henne, hatade henne icke endast emedan han hade blifvit ursinnigt förälskad i en annan qvinna och fjättrades hvarje dag mer och mer af denna nya passion, ja ej ens egentligen af denna anledning, utan emedan hon var en lefvande föreningslänk mellan honom och det förflutna. Att detta skulle hafva händt mi! Att hon skulle hafva rätt och förnuft, sundt menniskoförstånd och sanningens hela styrka på sin sida, då hon uppmanade honom att fly — nu då han hade lyckan med sig, nu då