———— c——— — Wallenberg ville partout väcka den der motionen sjelf, och då sade landtmannapartisterna som trollet i sagan: Jag luktar kristet blod— och så föll motionen. Vi skola icke besvära er med en lång relation om debatten i anledning af den föreslagna grundlagsförändringen. Landtmannapartiet hade dagen förut samlats till rådslag hos La Croix, och beslutet blef naturligtvis: hans blod skall förrinna, i sanden försvinna — Wallenbergs välförståendes. Nämnde parti har sina intelligenser äfven, till antalet få, men dessa förtrampades nu af becksömsstöflorna som utgöra flertalet. Sålunda frågade man nu alls icke efter ordförandens, grefve Posses, mening, icke heller aktade man på hr Keys, som äfven, under vissa vilkor, förordade grundlagsförändringens hvilostånd till 1870, då han i alla fall hoppas att den skall förkastas. Debatten öppnades af frih. Koskull, som reserverat sig mot utskottets förslag och nu endast upprepade de skäl, som d:r Dickson i sin reservation anfört. Kapt. Witt, som är Andra kammarens grundlagsprofessor, förklarade såsom vådligt och obetänksamt att ur grundlagen utesluta det enda skydd, som finnes mot privatbanksintresset; den der tvångskursen var en alldeles förträfflig sak och borde absolut bibehållas i grundlagen. Men dessa åsigter bekämpades af landshöfd. v. Troil, som erinrade att det alldeles icke var grundlagen, utan banklagen och realisationen, som gitvit sedlarne deras värde. Prof. Agardh ville väl icke medgifva att banksedlarne hade någon tvångskurs, men förordade varmt den föreslagna grundlagsförändringen. Hr De Marg, som ytterligare visade att han gifvit landtmannapartiet på båten och gått öfver till de intelligenta, framhöll att det just var Andra kammarens välfärdsutskott vid förliden riksdag, som påyrkat den förändring i grundlagen, som utskottet nu tillstyrkt, och han påyrkade derföre bifall dertill. Frih. Liljeneranta och d:r Lönnberg förordade begge förändringen, i sammanhang hvarmed den senare visade, i motsats till prof. Agardhs påstående, att banksedlarne hade tvångskurs. Frih. Gripenstedt egnade åt frågan en genomförd granskning. Han bevisade klart och skarpsinnigt att den föreslagna grundlagsförändringen var absolut nödvändig, att den var erforderlig för eganderättens skyddande, och han erinrade att om det var någon som hade intresse af att myntvärdet försämrades, så var det de skattskyldiga och de skuldsatta. Förslagets motståndare hade sagt att det var nytt; men han visade att så ej var förhållandet. Vid riksdagen 1859 hade saken gjorts till föremål för ständernas behandling, och han uppläste sitt då afgifna yttrande och vidhöll det. Ville man gifva vårt mynt ett stadgadt värde, ville man införa stadga och redbarhet i myntväsendet, så skulle man antaga grundlagsförändringen. Ola Jönsson i Kungshult uppträdde nu med stor ostentation mot förslaget. Han hade sannolikt åtagit sig att föra motståndspartiets talan, men han hade icke läst öfver nog, han befanns icke alls hafva klart för sig hvad grundlagen stadgar, och trodde att grundlag stiftas endast af riksdagen, oberoende af regeringen. Med så oklara begrepp var det en gifven sak att han skulle hänga upp sig, och han kom slutligen till det resultat, att förändringen nu skulle ogillas, under det att han dock medgaf att reformen måste ske, men framdeles. Rektor Siljeström kastade nu landtmannapartiets åsigter öfver bord, han till och med persiflerade dem, ansåg förslaget vara godt och nyttigt, vidrörde motionens Ae 1 och förklarade att han ville taga det goda från hvem det kom, Åkom det ock från den lede fienden sjelf. Med anledning af den stora betydelse som man velat gifva och det stora värde man satte på grundlagens stadgande att bankens sedlar skulle för mynt erkännas, så påminde tal. skämtsamt om grefve v. Stedingks åtgärd, att tilldela en get rang, heder och värdighet af ko, men med åtnjutande af en gets utfodring. Grefve Posse ansåg ingen våda ligga uti förslagets antagande. Ur teoretisk synpunkt var frågan fullständigt ntredd af de föregående talarne. Ur praktisk synpunkt betrak-j, tad vore det klart att bankens sedlar icke i 1 1 1