Göteborgsposten – 20 april 1868, sida 2

Från Utlandet. Österrikes regering skall snart, äfven den, skrida till armens omorganisering. Man är mycket ifrig med att predika om fred och tillochmed att hoppas på den, men man rustar icke desto mindre från den ena ändan af Europa till den andra. Det i Wien antagna systemet synes vara ännu strängare, än det nyligen beslutade franska. Det tillåter hvarken friköpning eller lega. Ifrån 20 ända till 34 år skall hvarje medborgare stå i militärisk tjenst, 5 år inom den aktiva hären, 5 år inom reserven, 4 år i landtvärnet. I händelse af ett allmänt uppbåd, d. v. s. om fienden intränger i landet, skall tjenstgöringsskyldigheten börja vid 18:de året, för att först upphöra vid det 40:de. Sålunda sätter Österrike, likasom Frankrike, likasom Preussen, nästan hela sin kraftiga befolkning på krigsfot. Då man ser dessa krigiska förberedelser öfver hela det kontinentala Europa och vid tanken på den alltför ofta citerade satsen: Åom du vill freden, så rusta dig för kriget, blir man naturligtvis högligen öfvertygad om, att de europeiska makterna aldrig varit lifvade af fredligare känslor. För öfrigt synes det österrikiska förslaget temligen nära ansluta sig till det nya organisationsförslag, som säges till sina hufvuddrag ligga färdigt i svenske krigsministerns portfölj, eburu tillvaron af vår indelta armå gör det tyngsta onus obehöfligt, neml. att draga hela landets manliga befolkning vid vissa å in i den aktiva armåen. Emellertid är det ett allt bestämdare faktum, att hela Europa rustar, och detta med en ifver, som ej kan annat än stadga den tron, att vi kunna vänta oss inom kortare eller fjermare tid ett hältigt konvulsiviskt utbrott. Affärerna kunna härigenom icke komma sig före. De ligga alltjemt i en bedröflig dvala. Industrien flämtar och smäktar under tyngden af den brist på förtroende, som allmänt råder. Krediten håller sig tillbaka, och en ny vår har framkallat den späda grönskan i naturen, utan att affärerna derför kunnat återupptagas. Hura olyckligt skall ej detta inverka öfverallt; ty öfverallt känner man lifligt behofvet af allmänna förbättringar, utan hvilka man befarar ett tillbakagående. Men dessa förbättringar kräfva uppoffringar å det allmännas sida. Det allmänna är en sammantattning af de enskilda; det är således dessa, som måste närmast vidkännas uppoftringarne. bå affärerna ligga nere och den industriela verksamheten är förlamad, ha de enskilda icke nog krafter att göra dessa uppoffringar i samma mått som nyss förut. Om då härtill komma nya anspråk uppå dem för armåerna, så att de måste dels mera skatta till dessa, dels lemna dem en betydande del af sina egna arbetskrafter, så kan man lätt