Göteborgsposten – 20 april 1868, sida 1

hustru var en blind och förtviflad förbittring af ett slag hvartill han sällan hade hängifvit sig och om hvars farlighet han, tillochmed då den hade nått sin höjd, var oklart medveten. Han var lik en menniska som i en svindlande höjd går på en lina och hos hvilken det första svaga tecken till svindel, börjar att yttra sig så att han angripes af den lifsfarliga frestelsen att se ned och rundt omkring sig. Hans hustrus högtidliga och eftertryckliga varning hade gjort sin verkan på hans förstånd, ehuru han hade härdat sitt hjerta emot den. Det var omöjligt att hennes alltid lika klara omdömesförmåga, snille och förstånd — de egenskaper, hvilka han hade så mycket att tacka för under sitt förflutna lif — genast kunde blifvit värdelösa för en menniska med Rouths skarpsinnighet ; hans plötsliga passion för den sköna amerikanskan hade ännu icke alldeles gjort honom till en dåre; han hade ännu nog klokhet att harmas och förundra sig öfver sig sjelf för det han så lätt hade kunnat blifva dess offer, och han rasade och satte sig till motvärn mot den öfvertygelsen, att Harriet hade rätt men detta endast förgäfves. I hans tankars virrvarr var det en våldsam plåga som han förgäfves bemödade sig att undertrycka. Omöjligheten att undgå den upptäckt som snart skulle blifva gjord ; det ytterligare brottet hvarigenom han ensamt kunde hoppas att undgå misstanka; en plötslig obestämd fruktan för att Harriet skulle svika honom i denna nöd — en fruktan som helt enkelt betydde förtviflan — en förskräcklig oerhörd hjelplöshnt och en plågande, öfverväldigande lidelse för en qvinna, som bemötte honom med koketteriets