Göteborgsposten – 20 april 1868, sida 1

hela beräknade grymhet, voro de motstridiga känslor, som rörde sig i denna menniskas svarta, onda hjerta och söndersloto det omellan sig, medan han stod vårdslöst vid det fönster, hvarest hans hustru hade plägat att sitta och öfverlemna sig åt sin smärta. Så småningom fick en känsla af fruktan öfverväldet öfver de öfrige och Routh trotsade den djerft. Det var fruktan för Harriet. Om det värsta skulle hända, tänkte han, och det ej fanns någon annan utväg till räddning, skulle hon då tillåta honom att uppoffra (icorge Han kunde göra det; detta förtviflade medel hvarom han aldrig hade gifvit henne minsta vink, stod i hans förmåga. Genast från första början hade de öfvervägt hvarje möjlighet och hade blifvit eniga om en plan till flykt under vissa omständigheter, men han hade alltid hyst den tanken att angifva George och säg sig nu med tillhjelp af Jim Swain istånd att göra det på ett litt och lyckligt sätt. Harriet hade ständigt varit en svårighet, men nu antog detta hinder mäktiga proportioner. Han egde ej mer sin förra makt öfver henne; det visste han, det hade hon låtit honom märka på många sätt och nu hade han uppvickt hennes svartsjuka. Han kände instinktmessigt att en sådan väckelse var full af förskräckliga faror, af oerhörda oberäkneliga faror; han visste väl icke af erfarenhet hurudan Harriets svartsjuka kunde blifva men han visste hvad hennes kärlek hade varit, och den otacksamme skurken bäfvade i sin innersta själ vid minnet om dess styrka, dess oförskräckthet, dess sjelfuppoffring, dess hängifvenhet, des,