Göteborgsposten – 17 april 1868, sida 2

Från Utlandet. Vår tid är dock en märklig tid! Den protestantiska ortodoxa kyrkans målsmän ropa sitt: ve! öfver de varmhjertade män, som vilja ruska upp liknöjdheten och indifferentismen samt gifva nytt lif åt kyrkan, genom att skänka denna tilltälle till fortfarande utveckling på frihetens och saningens väg. Men de ortodoxa märka ej, att tidsandan vuxit ur det lifstycke, i hvilket de vilja insnöra hennes mognade former, att de måste gifva henne en ny klädnad, det religiösa innehållet en ny form, om icke det hela skall sprängas sönder och bli förödelse. Under det att de äflas att mot framåtskridandets män söka bibehålla det bestående, se de icke eller vilja de icke se, att protestantismens egentliga motståndare, katolicismen, mer och mer bryter sig väg in på den förras eget område, som de ljusskyggt velat innesluta inom en stelnad dogmatiks kinesiska mur. I en tid då politiken sträfvar att tillegna sig såsom princip satsen: den fria kyrkan i den fria staten, är detta förhållande desto mera anteckningsvärdt, som katolicismen på grund af sjelfva sitt väsende ej kan antaga denna princip såsom giltig. Och likväl är den så betydelsefull, så vigtig för hela mensklighetens tramåtskridande, såfrumt det är af vigt, att upplysningens och bildningens utsäde måste föregå en sjelfständig och fri mensklighets skördar. Och det är andans frihet, som folken och individerna måste eftersträfva; den är både medlet och målet för ernåendet af det goda, ty, säger Milton, friheten är alla de stora andarnes amma, det är hon, som upplyser våra tankar såsom himmelens ljus. ———— —VLLLLLLVLLL mo