Göteborgsposten – 15 april 1868, sida 1

— Nej jag bryr mig ej för en vitten om allmänna opinionen. Alla män beundra mig, hvad jag än gör, och alla qvinnor hata mig och skulle hata mig lika mycket för min skönhet — hvilken Jag, som ni vet, fullkomligt uppskattar — om jag förde ett lika tvunget, dystert och anständigt lefnadssätt, som det nu är gladt, fritt och sjelfständigt. Hvarken män eller qvinnor våga förolämpa mig, och om de gjorde det skulle jag veta att bemöta förolämpningarne på bista sätt, det kan jag försäkra er. Jag är en modig qvinna; jag tror ej jag skulle kunna bli rädd för något eller någon. — Ej ens för en man som älskade er verkligt och med sitt hjertas hela styrka och passion, sade Routh i hviskande ton i det han betraktade henne med en utmanande blick. — Nej visst icke, svarade hon lättsinnigt; men rodnaden stog upp på hennes kinder och hennes andedrägt blef litet hastigare. Jag tror ej på folk som säga sig älska med styrka och passion och allt detder. Det är vackert att tala om på balkonger och ser bra ut på papper, men i verkligheten — Här brast hon åter ut i ett skratt och gaf hästarne en klatsch. Routh bibehöll alltjemt tystnaden och hans mörka ögon riktades på henne. — Nej, nej, fortfor hon, allt detder tager jag ej på annat sätt än pour rire, som de i Paris säga om allt som finnes under solen, tror jag. För att återkomma till Arthur Felton, så är han den siste person i verlden med