Göteborgsposten – 14 april 1868, sida 2

Brottets motiver angaf den tilltalade sälunda: På våren 1866 under svår kris, då Örebro enskilda bank icke vidare tillät omsättningar mot förut lemnade namn, då en annan penninginrättning uppsaue ett stort förlagslån, då medel saknades att fortsätta valsverksbyggnaden, då verkets tjenstemän och flere hundrade arbetare voro nära att gå miste om, hvad Wijkander lofvat dem, då förnyade, ledsamma bolagsstämmor icke ledde till nödiga penningars beviljande, hvilket var enda riktiga utvägen att undgå konkurs och det helas sammanstörtande, bringades han till sörtviflan. Allvarsamma tankar på sjelfmord fingo, sade han, makt med mig. Jag genomgick en bård strid. En aldrig kufvad energi i förening med stolthet eller fåfänga förledde mig att icke ge allt förloradt, förledde mig att beträda brottets bana för att tillfredsställa eget bögmod, rädda bolaget från undergång, skydda dess arbetare. Jag började i i mindre skala med falska vexlar till Örebrobanken, hvilkas belopp jag nu icke minnes. Det lyckades. Sedan har jag måst fortsätta att öka förfalskningarne, dels i följd af växande penningebehof för bolaget, dels för att möta lagsökningar, till hvilkas afvärjande bolaget fortfarande vägrade bidraga. Hela följden af förfalskningar hänger dock tillsammans, och den genomgående tanken är Ölsboda bolags uppehållande. — Så ungefärligen uppgals bevekelsegrunden. Rådhussätten uppsköt rausakningens fortsättande till framdeles snarast möjligt utsättande dag, och skulle Wijkander derunder bereda sig att afgitva en i detalj fullständig bekännelse. Olvannämnde tidning upplyser vidare att vid ransakningen, underligt nog, ej blef tal om den föregående bekännelse Wijkander i fängelset skriftligen afgisvit. Måhända, säger tidn., försiggick denna handling med afsigt, enär deruti nämnes affärsförhållanden med enskilda personer och minnesfel utan tvifvel vidlådt densamma, Tidn. aftrycker emellertid ur ifrägavarande bekännelse följande deruti förekommande yttranden: — Den relativt lilla förmögenhet som jag haft, gick förlorad genom förlust på en anförvandt med nära 30,000 rdr. Dessutom derigenom att ingen ränta, intet disponent-arvode erhållits, samt att jag ej knnnat, tillfölje af lävehandlingarnes falska beskaffenhet, påföra bolaget alla svåra räntor och provisioner. Tinfolje af dessa förhållanden har ingalunda den figurerande summan (609,000 rdr) influÖppet bekänner jag sålunda de stora forsalskniogar, jag gjort, vill intst dölja, sävidt anteckningar och minne ej svika. Mitt brott är stort och mina fel många, men alla hafva de sitt ursprung från den affär, jag haft om händer, som varit mitt älsklingsverk och som blifvit min graf. Den kunde ej uppehällas med de medel, som voro mig till buds, det låg klart för allom, — Tidn. tillägger: Om det är sannt hvad ryktet säger, att dessa bolagsmän, som vägrat lemna nödigt kapital för den gemensamma rörelsens bedrifvande, skola hafva, då de omsider i fjol tillsköto 130,000 rår, till säkerhet för detta i deras egen egendom inskjutna belopp tagit och nu såsom sina panter åberopa för det första en förlagsinteckning å 130,000 rdr och för det andra en inteckning i samma sin fasta egendom å 110,000 rdr, allt under det de med god smak sågo, huru en disponent, med hvilken de icke voro sams, för hvilken de påtagligen icke hade förtroende i affärer, och hvilken de icke synnerligen frikostigt godigjorde. oafbrutet arbetade och sträfvade, byggde och utvidgade samt till allt detta skaffade pengar på ett sätt och i en mängd, som utanför bolaget länge utgjort ett föremål för undran och utläggningar, om allt detta är saunt, hvad skall man tro? Skall man trogatt dessa män med mycken bildning och af hvilka de flesta innehafva hög samhällsställning och beklädt eller bekläda embeten, der rättrådighet företrädesvis tages i anspråk, icke alls förstått den stora affär, hvari de haft del, icke fattat, att dertill behöfdes mynt, icke insett, att dessa ofantliga rörelsekapitaler, som Wijkander skaffat, måste vara antingen olofligen åtkomna, eller aflockade andre, som utan skäl egnade bolaget sitt förtroende för att omsider af detsamma finna sig lurade? Hafva de icke vetat eller icke förstått, att konkurslagen icke tillstädjer fortsättandet af en svindlande affär, som uppehålles med växande lån och är så beskaffad, att, då bolagsmännen undantagsvis låna ett belopp åt sig sjelfve, anse de sig förs130,000 rdr böra taga säkerhet intill 240,000 rdr genom dubbla inteckningar i den egendom, som rätteligen icke mera är deras, utan fordringsegarnes? Hafva de gjort allt detta för att omsider, då sakerna äro mogna, då egendomen är satt i ordning och god afsättning beredd, angifva sakförbållandet, två sina händer och krafsa kastanjer ur elden? — Vi kunna icke tro det, ehuru det ser besynnerligt ut; vi vilja i det längsta antaga, att i hela denna ledsamma sak icke finnes mer än en brottsling, Wijkander, och att alla bolagsmännen endast gjort sig skyldige till en högst betydlig obetänksamhet. Om det är så, återstår för dem att godtgöra det, som numera kan godtgöras. Och dervid är det, från hederns synpunkt, icke nog, om, såsom vi hört ifrågasättas, bolagsmännen öfvertaga den fasta egendomen för de 800,000 rår, hvartill deras inteckningar i densamma uppgå, öfverlemnande de till 400,000 rdrs värde skattade förlagerna till fördelning mellan borgenärer, som ha att fordra ett par gånger den summan. tit, — — Från Riksdagen. Lagutskottet har, i afseende på föreslagna ändringar af kommunallagstiftningen, hemställt beträffande röstbe