Göteborgsposten – 14 april 1868, sida 2

tern, erhållit patent å en af honom uppsunnen konstruktion af s. k. hakblock. Vid i Lördags med ångaren Freja, kapt. Apelman, anstalld profresa gjordes 16rsok med dessa hakblocks användbarhef, i det desamma applicerats å tartygets låringsbåt, och visade de sig vara synnerligt praktiska, hvilket vitsordades såväl af besigtniogsmännen som andra närvarande, sakkunniga personer. Enkelheten af blocken i förening med det billiga priset skall utan tvifvel bereda desamma ett vidsträckt användande. Hr R. förevisade vid tillfället ätven ett at honom uppfunnet kattblock, med ullbjelp af hvilket ett ankare kan fällas från kattginan när som helst och hvarigenom på ångbåtar all annan fällningsmetod är obehötlig. På Gunhild begagnas block af denna konstruktion tör båda ankarena. — Vid ångaren Hermes besigtningsresa i dag lära ytterligare försök i likhet med törenämnda komma att göras. Donation. Förre tullförvaltaren C. W. Berger härstädes har till en stipendiioch premiefond vid Haparanda läroverk donerat ett kapital af 3,000 rdr. Wijkanderska förfalskningarne. Orebrotidningen Nerikes Alleh. innehäller härom en längre berättelse, ur hvilken vi återgifva följande: I Thorsdags hölls ransa kning inför Örebro rädbusrätt a eellsangelset. Såsom allmän åklagare tjenstgjorde stadsfiskalen Andersson, och Örebrobankens talan fördes af ombudsmannen Dahlgren. Bland de närvarande märktes landssekr. Helling, s. justitiekanslern v. Koch, exped.-sekr. Loven m. fl. — Wijkander infordes från cellen, iklädd egna kläder. Hen bade synbarligen kommit till allvarlig eftertanke och var djupt nedslagen. Hans svar voro dock rediga och klara samt, såsom det tycktes, fullt uppriktiga(?), men afgålvos med låg röst, så att de emellanåt blott med svårighet kunde höras. Tillspord om sina lesnapsförhållanden uppgaf W. sig vara född i Stockholm d. 29 Okt. 1827. Fadren, Anders Wijkander, kyrkoherde i Stockbolm, är död, men modren lefver. I föräldrahemmet vistades han till 1844, då han for till Upsala att taga studentexamen; genumgick sedan officersexamen, ingick 1845 på Dalregementet, derifrån han tog afsked 1859. Åren 1848 och 1849 deltog han i danska kriget, Gift 1854 med Wilhelmina Creutz, i hvilket äktenskap han har 3 barn, flyttade urt 18:8 till Ölsboda såsom disponent och bar sedan der haft sin verksamhet, Ombudsmannen Dahlgren förklarade sig för Örebrobanken vidhålla angilvelsen beträffande de 4 vexlar, ull ett sammanlagdt belopp af 88, 800 rdr, hvilka blifvit i banken belånta. Den första af dessa, å 10,000 rdr, hade inlemnats genom afvikne kamreraren Widestrand, hvilken såsom kommissionär garanterat dess riktighet; de 3:ne andra insända i bref direkte till bankstyrelsen, hade bhfvit af fulltalig direktion granskade, antagna och till fullo betalda. — Vexlarne soreteddes, och hir N. S. v. Koch och L. J. Loven förklarade, att deras namnteckningar å desamma voro utmärkt väl härmade, men icke äkta, och hade de ej heller tillatit Wijkander att teckna namnen. Wijkander, öfver angifvelsen åtspord, svarade, att ban erkände sig ha skrifvit alla namnen på dessa 4 vexlar, utom Widestrands på N:o 1, och belånat handlingarne; men det kreditiv, på hvilket medlen, enligt ombudsmannens utsago, skulle ha blifvit insatta, var Ölsboda bolags, icke hans eget. Om medlen sålunda ioflutit på bolagets kreditiv, hvilket han antog, men ej kunde med visshet minnas, hade de bestämdt och direkt kommit Ölsboda bolag till godo, genast redovisats i dess bruksböcker, som äro underkastade bolagets granskning, och ingått i dess rörelse. I så fall hade Wijkander icke af dessa medel haft personligt gagn, utan blott såsom delegare. Han eger nemligen 255 attahundradedelar. Hans bolagsmån äro: s. justitiekansleren N. S. von Koch, major H. v. Koch, lojtn. Jean v. Koch, expeditionssekr. L. J. Loven, prof. S. Loven, hosrättsräådet C. M. Hindbeck, häradshöfd. H Ekström, bruk segaren Enander, presidenten Adlercreutz, handelsfirman Grönvall C:o i Göteborg, bruksegaren A. Renström och kammarh. T. v. Koch. Först för några år sedan blef bolaget ett Åaktiebola:. — Wijkander hade endast tecknat namnen på vexlarne, hvilket skett med bläck och penna utan särskilda bhjelpmedel. Tillspord, hvilken hade skrifvit texten till vexlarne, sade han sig ej derom kunna lemna upplysning. men eho det var, hade ban handlat på Wijkanders befallning, utan att veta det ringaste om förfalskningarne, hvilka omfattade icke blott dessa 4 vexlar, utom Cbetydliga belopp, hvilka ban dock ej utan fara för misstag kunde specifikt uppgilva, förrän ban finge sin enskilda anteckningsbok, hvilken, förseglad, vore lemnad i fru Wijkanders förvar, men nu efterskrifven. Af do betydliga förfalskningarne hade han icke fört något sig enskildt till godo, men användt en mindre del för inbetalning å sina aktier i bolaget och en större del till byggnadsoch driftkapital för bolaget. — Förfalskningarne började våren 1866, men vid granskningen af 1866 års förvaltning, verkställd af lojtn. v. Koch och kammarh. v. Koch -hade ingen förfalskning upptäckts, och ansvarsfrihet för 1866 beviljades. Böckerna för 1867 äro icke reviderade, men hafva flera gånger varit för bolagsmännen tillgängliga. I dessa böcker äro de fles:a ingångna beloppen förda under sina rätta titlar; men en del står upptagen såsom Wijkanders enskilda fordran af bolaget på ett summariskt fördt reverskonto. — På fråga, hvad rätt Wijkander haft att skuldsätta bolaget, svarade han, att han haft oinskränkt fullmakt att skuldsätta detsamma till obegränsadt belopp (l). Upptäckandet af förfalskningarne hade tillgått sålunda, att expeditionschefen Lovån, hvilken såsom kronoombud granskat Örebrobankens förvaltning, efter sin återkomst till Stockholm i början af sistl. Mars månad tillfälligtvis under samtal omnämnt för sadren, expeditionssekr. Lovån, att han sett dennes namn stå uti Örebrobanken. Vidare tillspord bärom hade expeditionschefen funnit sig af sin pligt hindred att lemna vidare upplysvingar rörande enskildes afsarer i banken, men man hade skrifvit till kamrer Strokirk och af honom fått veta sammanhanget. Då hade hrr L. J. och S. LovEn samt N. S. v. Koch i Stockholm sammanträdt och rådgjort med den påföljd, att de funno lämpligast vara att genast hos Örebrobanken anmäla vexlarnes falska beskaffenhet,