Göteborgsposten – 14 april 1868, sida 1

vid riksdagen. (Ännu en gång.) Verket börjar krönas, och man har sett början af slutet, i det fyra departementschefer vid konungens hemkomst i Onsdags afton afgåfvo sin afskedsansökan. Ått icke hela ministören på en gång afgick, torde hafva sin grund dels i konungens personliga önskan, dels i de qvarståendes afvaktan att se hvilka och hvad slags personligheter kallas att fylla de lediga platserna. Man tror sig veta att åtminstone justitiestatsministern icke stadnar qvar, om de inträdande ej hylla samma grundsatser, efter hvilka den De Geerska ministåren handlat, och derför skall ingen numera öfverraskas om Posttidningen en vacker afton meddelar att äfven de nu qvarstående tre departementscheterna och de tre konsultativa statsråden ingifvit sina asskedsansökningar. Under den diskussion som hr Hazelius i Lördagens plenum föranledde i Första kammaren, och hvarvid oppositionskorysöerna i Andra kammaren hrr Posse, Liljencrantz och Key täcktes assistera, yttrade interpellanten att Andra kammarens ledamöter voro mycket för gamla för att genom några ministrars afsägelser låta uppfostra sig. Han hade deri ovedersägligen rätt, hvad den närvarande uppsättningen angår, liksom hela hans eget uppträdande alltför tydligt ådagalade att han sjelf alldeles för sent blitvit satt i det parlamentariska lifvets skola. Med någon tillganglighet för representantkallets allvarliga upptuktelsekraft till sans och sundt sörnuft skulle helt säkert den gamla militären ej ha yttrat hvad han gjorde, att meningsskiljaktigheten mellan en departementschef och hans närmaste man var Len samiljetvist, ett yttrande som den värde talaren fann så qvickt att han upprepade det två gånger. Med någon känsla at den parlamentariska grannlagenhet hvarmed den åsyftade departementschefen bemötte sin alldeles icke af grannlagenhet besvärade expeditionschef, skulle han visserligen icke bafva flera gånger omsagt att de nuvarande statsråden icke gjorde rätt i att vara för ömtåliga för bemötandet från representationens sida, och äfvenledes hade han ej behöft underrätta kammaren och allmänheten om den för honom högst lyckliga omständigheten, att han för sin del har tjockt skinn och stark panna nog att ej genom något misstroendevotum låta bortjaga sig från en lukrativ befattning. Men om hr Hazelius och saktionscheferna i Andra kammaren äro otillgängliga för händelsernas lärdomar, så torde det ej vara förhållandet med Andra kammarens principaler. I den gamla ståndsrepresentationen gick det ganska bra för partierna — och regeringen var ofta der helt simpelt ett parti — att öfverlista, trakassera och smutskasta hvarandra. Under det nya statsskicket, der regeringen icke efter bokstafven men i verkligheten utgår ur representationens majoritet, låter sig detta icke vidare göra. En representation eller en kammare, som vanvördar sin regering, vanvördar och föraktar sig sjelf, Representantens första pligt är att möjliggöra en regering. Så länge den bestående är god och i allmänhet går i den önskade riktningen, understödjer han henne, utan emåaktigt rätthafveri i obetydligheter; går hon i motsatt riktning, söker han motarbeta och aflägsna henne, icke af personligt öfversitteri utan för att bereda rum åt sådana män, som kunna föra styrelsen i den önskade riktningen. Hvarje annat uppförande å representationens sida är glömska af sina pligter mot landet och törgätenhet af all egen värdighet. Vi hoppas att den närvarande ministerkrisen skall komma landets valmän attbetänka sig två gånger innan de nästa gång till representanter välja män, som icke tyckas hafva andra syften än en liten personlig fåfänga, men tillräcklig förslagenhet att åtminstone för stunden förbinda med sig en majoritet, med hvilken den icke har den minsta naturliga förvandtskap. Vi anse ej den hittillsvarande rådspersonalen omistlig, men vi tro, och ha redan erfarit det, att junkerkotteriets i Andra kammaren uppförande skall i hela landet göra den mer populär än den någonsin varit. De män som nu afträdt hafva genom det tagna steget i rikt mått återvunnit den aktning som måhända genom deras förut visade tvekan och halfhet lidit ej så litet afbräck. Svenska folket tycker ej om en regering, som låter förolämpa sig at öfvermodiga junkrar. Det är nu dessa unga herrars tur att komma fram och visa hvad de vilja och hvad de duga till, samt om vid sidan af det manhaftiga ovettet får rum någon liten, aldrig så liten atom af manligt vett. Att våra anspråkslösa uppsatser skulle döpas till syltraministeriella af samma ärade tidning, som haft den utsökta rättskänslan att sortera hr Munck af Rosenschöld i den sjelf