Det var sent på eftermiddagen af den dag, på hvilken mrs Ireton P. Bembridge sändt sitt svar på mr Feltons brof och under det George Dallas satt hos mrs Routh, som den sköna enkan och hennes följoslagare — denna gång hade de företagit sin utflykt åt en annan trakt, der de mötto blott några få af badgästerna — ännu en gång talade om mr Felton och hans son. De grå vagnshästarne skredo sakta framåt och den franske betjenten satt fördjupad i sina egna betraktelser, alldenstund samtalet mellan hans herrskarinna och hennes följeslagare fördes på engelska språket och derföre endast kunde tolkas af honom genom de blickar som vexlades och tonfsallen i rösterna. Skönheten af det ansigte på hvilket Stewart Routh blickade med en gränslös beundran, blandad med ett visst uttryck af förtviflad beslutsamhet som skuile ha ingifvit en mera klareynt qvinna oro och föranledt henne att vara på sin vakt, förhöjdes ännu mera af det skimmer som den nedgående solens strålar spredo öfver detsamma. Hon syntes litet tankfull, litet drömmande. — Ni kände honom sålunda under er mans lifstid? — Hvad ni är frågvis! sade hon. Ja, jag kände honom under min mans lifstid; vi voro goda vänner och han åberopade ofta den omständigheten efteråt. — Och likväl lofvade ni alt möta honom här, på ett ställe der hvarochen blir bemärkt och omtalad; hvarest ni är ensam och utan en enda följeslagare — (Forts.)