Göteborgsposten – 8 april 1868, sida 1

offren för ett ärftligt vansinne ana fiendens annalkande, och hvilken sade henne att något ondt, hvars ursprung hon ej kände, hvars natur hon ej kunde bestämma, hotade henne och i ett obevakadt ögonblick skulle öfverväldiga henne. Var det kroppslig sjukdom? Hon hade alltid haft en oafbruten helsa och kände inga sjukdomssymptomer. Det var således ej sjukdom hon befarade. Hon var ej längre ung och hon hade lidit — ja, hon hade visserligen lidit mycket; ingen kunde älska som hon älskade utan att lida, det var hela saken. Med tiden torde allt hennes betryck försvinna; allt gick ju bra; ingen fara var för handen sedan man fått Georgee löfte och tystat Georgees betänkligheter. Hennes svaghet var säkert endast tillfällig och berodde på hennes sömnlöshet. Huru kunde någon må fullkomligt väl som ej fick någon ro om nätterna? Allt detta skulle försvinna och tiden bringa frid och ro. Fullkomligt beherrskad som hon var af sin kärlek till sin man, var hon omedveten om den förändring hennes sätt mot honom undergått. Hon visste ej att den egendomliga skygghet, hon ibland kände för honom och som hon inbillade sig vara blott nervsvaghet, hade så verkat på henne att hon oftast i hans sällskap var tankspridd och liksom frånvarande med själen, samt att bon i de tillfälliga spasmodiska utbrott af kärlek, för hvilka hon gaf vika, ådagalade en ångestfull oro som ibland höll på att göra honom ursinnig, som, långt ifrån att uppväcka ånger hos honom eller inge honom medlidande, tvärtom ingaf honom vämjelse. Den förändring i Rouths känslor mot sin hustru, som