Göteborgsposten – 8 april 1868, sida 1

dem efter hans önskan, klokt och sparsamt, men med en fullkomlig likgiltighot, som var mycket olika den husmoderliga omtanka, hvarmed hon fordom skötte deras hushåll. För hans komfort sörjdes lika noggrannt och vida mer frikostigt än fordom; men den hemtrefnad, det obeskrifliga något, som förlänat deras förra lif ett förfinadt behag i all dess verkliga förnedring, hade försvunnit. Harricts sätt hade förändrats — förändrats till ett lugn som var onaturligt för henne och särdeles obehagligt för Routh, hvilken lärt sig uppskatta det behag och den glädtighet i förening med det lugna och klara omdöme hon utvecklade vid handhafvandet af hans affärer. Åta, dricka och vara glad hade varit deras lefnadsregel under den tid, som nu syntes dem båda vara längesedan förfluten, och om hon emellanåt insett att denna sats hade ett corollarium, fäste hon sig ej mycket dervid. Å morgon dö var något som ej mycket förskräckte en person som saknade all tro på ett tillkommande lif och som under det närvarande förverkligade sin enda önskan. Stewart Routh hade aldrig haft hjertats eller förståndets förmåga att fullkomligt uppfatta sin hustru; men han hade älskat henne så mycket som han var i stånd att älska någon, på sitt eget sätt, och styrkan och varaktigheten af denna känsla hade blifvit mycket förökad genom deras fullkomliga kamratskap. Hon var hans bästa hjelpreda i affärer, hans kloka rådgifverska i alla svårigheter, hans goda kamrat i nöjen, hans enda förtrogna. Förhållandena hade dock slutligen blifvit förändrade och Harriet börjat erfara en känsla, snarlik den hvarmed