Göteborgsposten – 7 april 1868, sida 2

det bittraste förakt. När han fann den unge mannen öfver förväntan foglig, när han fann att han knappt behöfde framdraga sina egna argumenter för att stärka honom i den öfvertygelse Harriet lyckats ingifva honom, var den känsla af trygghet han erfor mindre än känslan af förakt. — Den dåren, den eländige, föraktlige ideoten! sade Routh då han såg sig omkring i sitt arbetsrum denna afton och varseblef det ena efter det andra af de tecken som för ett erfaret öga skulle ha antydt tillredelser till en plötslig afresa, det är knappt värdt mödan att bedraga och beherrska en sådan varelse. Han var full af misstankar mot mig innan han reste, och de första frukterna af den omvändelse, han genom sin mors inflytande och den dygdiga atmosferen på Poynings undergått, voro hans beslut att betala mig och göra sig fri från mitt inflytande. Utau minsta svårighet ger han likväl vika för mitt bref och kommer hit ögonblicket efter sin återkomst. Han tror på Harriet lika obetingadt som någonsin och om ej hans tillgifvenhet för mig är så stor som den varit, är han fullkomligt lika lydig. Mannens cyniska natur visade sig i den leda och otålighet, hvarmed han tänkte på sin framgång, och i den lättsinnighet, hvarmed han slog bort eller åtminstone försökte slå bort detta ämne ur sina tankar. För att han skulle kunna helt och hållet göra detta fanns likväl ett oöfvervinneligt hinder — hans hustru. Harriet hade missräknat sig på sina krafter — ej på sina förståndskrafter, utan de kroppsliga. Flennes nerver hade tagit skada. Hon älskade fortfarande le sin man med