Göteborgsposten – 7 april 1868, sida 2

hade en låg karakter. Under hvilka förhållanden som helst skulle han varit kall och sjelfvisk; under de omständigheter i hvilka han fann sig försatt voro hans köld och sjelfviskhet af särdeles nytta för honom. Han hade haft ett förtroende till dem som ej svikits förrän den dag då han genom George Dallas framträdande på den skådeplats, hvilken han trott honom ha öfvergifvit för obestämd tid, blef öfvertygad om att han gjort en missräkning. Då började han gripas af oro och fruktan. Hade hans tur vindt sig? Anhängare af en sådan trosbekännelse som hans äro oftast vidskepliga. Ej minsta rörelse af ånger, ej ringaste skymt af samvetsqval besvärade honom; men han harmades både på Harriet och sig sjelf för det begångna misstaget och kände ett bittert hat mot den unge man som under en så lång tid varit hans verktyg och nu i ett ögonblick hotade att förvandlas till verktyget för hans eget straff. Han skulle utan betänkande ha mördat Dallas, om han knnnat göra det utan fara för upptäckt, om ej ett sådant brott skulle ha varit ännu mera olycksbringande än den möjlighet han fruktade. Han var ej den man som kunde döda en menniska, emedan det öfverensstämde med hans intresse att göra det, och sedan tveka att döda en annan, om ett ännu mäktigare intresse fordrade det. Hos honom fanns ej någon blandning af låga och grymma motiver med det slags upphöjdt sentimentala som folktron tilldelar brottslingar ur de bildade klasserna. Har egde all den cynism som finnes hos och bäst karakteriserar sådana individer; men något ädelt eller upphöjdt fanns ej i hans karakter. Hans hat mot George var blandadt med