Göteborgsposten – 7 april 1868, sida 1

rade, då han talade med henne om deras egendomliga sysselsättning den der minnesvärda natten. — Nej, sade George; jag skall låta göra det i Paris. Jag skall vidtaga mina anordningar derför då min onkel och jag passera derigenom. — När reser mr Felton till England? — Så snart han får sina bref från Newyork, ifall hans son ej låter höra af sig dessförinnan. Jag hoppas att han skall göra det. När ämnar ni sjelf återvända? — Jag vet ej, sade Harriet dystert. Om det berodde på mig skulle det ske i morgon. Jag hatar detta ställe. Harriet brukade uttrycka sig energiskt, men ej häftigt. Den häftighet hvarmed hon uttalade dessa ord föranledde George att med förvåning betrakta henne. Hennes panna låg i djupa veck och det var med synbar ansträngning hon slätade ut dem då hon märkte att han såg på henne. — I alla händelser, sade hon i det hon reste sig och gick till ett bord i ett hörn af rummet, behöfver ni ej invänta min återkomst för att få armbandet gjordt. Mitt skrin följer alltid med mig. Det lilla paketet ligger der. Jag har aldrig sett på det eller rört det. Det är bäst att ni tager det med er till Paris och lemnar era föreskriftor med detsamma i handen. Jag tror ej det blir nägot tillfälle att låta juveleraren se det andra. Hon öppnade skrinet under det hon talade och tog ett litet paket ur en lönnlåda, lade in det i ett ark skrifpapper ock förseglade det. George Dallas namn var skrif