Göteborgsposten – 2 april 1868, sida 2

om mr Felton skyddat sig bakom förskansningen af sin älder, skulle det ha varit mindre odrägligt — om han till exempel utsträckt ett slags faderligt beskydd öfver henne. Men ban gjorde det ej; han upptog hennes uppmärksamhet helt enkelt på sitt vanliga allvarsamma sätt, när helst han kom i beröring med henne, och ignorerade henne för öfrigt. Då hans son uppträdde bland skaran af hennes beundrare, hade hon ej den tillfredsställelsen att tro sig kunna göra fadern någon smärta genom att uppmuntra sonen. Mr Felton hade långt allvarsammare orsaker till missbelåtenhet med sin sons uppförande i de flesta hänseenden, än dem hon genom sitt koketteri kunde gifva honom. Mark Felton hade sårat den känsliga egenkärleken hos en qvinna som ej kunde erfara någon djupare passion. Det var harmen mot honom som förestafvade hennes handlingssätt då hon vägrade att bevilja honom ett samtal den dag han önskade det. Men hvilka känslor förmådde Stewart Routh, som var hos henne då hon mottog mr Feltons bref, att uppmana benne till att afsända ett sådant svar som hon gjorde? Han skulle sjelf ej kunnat säga det. Det var ej svartsjuka; den ton hvari hon talat om Arthur Felton qväfde denna känsla. Han hatade George Dallas, hvilken han förut blott föraktat, och detta hat inbegrep alla som voro beslägtade med George, särskildt mr Felton, hvars tillbakadragna sätt, lugna och genomträngande blick förolämpat Stewart Routh. Utan att de talat om denna sak med hvarandra insåg Routh lika tydligt som Harriet, att det var slut med hans inflytande öfver Dallas. Han hade med