Göteborgsposten – 2 april 1868, sida 2

—— a roligt. Allt detta sades om den amerikanska damen lördes af George och var just af den natur att en ung nan med hans lynne och fordna lefnadsvanor borde känna sig nyfiken och intresserad. Men numera egde det ingen dragningskraft för honom. George Dallas uppfattade nu lifvet från dess allvarliga sida och den bild som städse stod för hans minne hade ingenting gemensamt med den stolta och trotsiga skönheten från Amerika. Sent på eftermiddagen samma dag då mr Felton mottog mrs Bembridgee biljett infann sig George i Harriets bostad. Han hade blifvit uppehållen af sin mor, som samtalat med honom längre än vanligt. Mrs Carruthers erhöll nya krafter för hvarje dag och det nöje hon erfor i sin sons sällskap var rörande att bevittna, särdeles då hennes man ifven var närvarande. Hon låg på sin soffa under det de båda samtalade allt mer och mer förtroligt, sedan det tvång som utmärkte de första dagarnes umgänge dem emellan upphört. Vid sådana tillfällen brukade George betrakta sin mor med hjertat fullt af ånger och samvetsqval vid tanken på att han varit orsaken till allt detta lidande, som dock ledt till ett resultat hvarpå hon ej vågat hoppas. Och då hennes son lemnat henne föllo tårar af tacksamhet från modrens ögon — dessa ögon som nu förlorat en stor del af sin glans, men ännu voro sköna. Det låg fortfarande ett töcken öfver hennes minne och förstånd: hon var lätt att intressera för sådana ämnen och ting som tillhörde det närvarande, och hennes son var ingalunda angelägen att minnet af det förflutna skulle väckas till lif hos henne (Forts.)