Göteborgsposten – 31 mars 1868, sida 2

hennes skönhet spred. Den man som talat stod bakom henne; hans hand hvilade på ryggstödet af hennes stol och doldes blind vecken at den spetsjal som föll öfver hennes klädning. Hon kastade hufvudet tillbaka, gaf honom en blick ur siaa svarta ögon och svarade: — Alltid och i allt. Jag spelar aldrig utan att vinna. Men ibland bryr jag mig föga om spelet och tröttnar på att vinna. Nu till exempel är jag trött dervid. — Vill ni då lemna spelbordet? — Naturligtvis, svarade hon i det hon steg upp, tog sina penningar, stoppade ned dem i en silkesbörs och aflägsnade sig svepande sjalen omkring sig. Mannen som talat följde henne under tystnad. Hon gick in i en af salongerna och ut på en lång balkong, till hvilken en rad fönster stodo öppna och hvarifrån man hade utsigt öfrer den folkuppfyllda trädgården. En orkester var placerad i ett af de rum som vette åt terrassen och musiken klingade behagligt i den stilla luften. — Jaså, ni är alltid lycklig! sade den person som förut tilltalat damen, hvilken nu stod lutad öfver balkongen, så att ljusströmmen inifrån föll på hennes klädning, medan det matta ijuset från månan och stjernorna öfver hennes skönhet spred en glans som gaf den ett ökadt, ehuru något egendomligt behag. Ja, jag tror det fullkomligt. Huru skulle det i sjelfva verket kunna vara annorlunda? Jag kan ej föreställa mig er i förening med något misslyckadt. Jag kan ej tänka mig annat än triumf för en sådan Venus Victrix som ni är!