Göteborgsposten – 31 mars 1868, sida 2

— Hvad är det? sade hon. — Ingenting. Dallas passerade förbi ett af fönstren just nu, och jag tänkte att han möjligtvis sett mig. Det är tydligt att han ej gjort det, ty i sådant fall skulle han i sin tanklöshet ha kommit hit till oss. Det skulle aldrig falla honom in att han kunde komma olägligt för någon menniska. Det låg en bitterhet i hans ton som gjorde damen förvånad. Hon återtog sin förra ställning och dervid föll den röda blomma som prydde hennes hår ned på terrassen. Hennes följeslagare kunde tillföljo af den ställning han intog ej varsebli händelsen. Hon lutade sig fram öfver balustraden för att se hvar blomman fallit. Ett icuntimmer som utan tvifvel i samma ögonblick passerat förbi terrassen under balkongen hade tagit upp den. Mrs Ireton P. Bembridge såg ett ögonblick dea högröda blomman i den okända damens hand, men hon aflägsnade sig hastigt och var snart utom synhåll vid ändan af terrassen. En liten stund derefter lemnade den amerikanska damen och hennes följeslagare balkongen, passerade genom den mellersta salen och uppnådde stora ingången till Kursaal. En täckvagn stod tillreds, hvari gentlemannen hjelpte henne att stiga upp. — Hvar är den blomma ni bar i ert hår i afton? sade han dröjande vid vagnsdörren; har ni tagit ur den? Ämvar ni gifva den åt mig? Det låg en utmanande djerfhet i hans ton och hans mörka ögon lågade. — Oförskämde! Jag har förlorat den; den föll öfver balkongen under det ni pratade ert nonsens.