Göteborgsposten – 31 mars 1868, sida 2

— Ni säger mycket vackra saker, var det något föraktliga svaret, och ni framsäger dem mycket väl. Men jag tror att jag blifvit utledsen vid att höra dem, liksom vid mycket annat. Ni inser väl att jag, så långt jag kan minnas tillbaka, hört en sådan mängd att jag hunnit tröttna. Jag har verkligen ätit bonbons af alla slag och af alla färger, som man säger i Paris, och de smaka mig ej längre nu. — Ni är ej lätt att förstå, sade hennes följeslagare; ni är en gåta, men en förtjusande gåta. — Återigen! sade hon och höll upp sin hand, som blixtrade af juveler. — Ja, återigen! svarade han och flyttade sig närmare henne. Han talade i en läg och eldig ton. Hon drog sig ej ifrån honom; hon lyssnade med armarne insvepta i sjalen och i det hon lutade sig mot balkongen med ett tankfullt utseende. Mannen stod med ryggen mot balkongen och hans ansigte var till hälften vändt mot henne, till hälften mot de öppna fönstren, genom hvilka ljusskenet strömmade ut. Damen lyssnade, men yttrade sig sällan. Hennes följeslagare berättade något för honno och detta intresserade henne synbarligen mycket. De voro allena. Rummen derinne voro än uppfyllda af monniskor, än folktomma; man gick ut och in från terrassen och trädgården; men ingen kom och störde det tete-å-tete som egde rum på balkongen. En ögonblicklig paus i det glödande, passionerade tal som damens följeslagare riktade till henne föranledde henne att ändra ställning och blicka upp på honom.