Göteborgsposten – 31 mars 1868, sida 1

— Jag ämnade säga, svarade hon i sin vanliga ton, att jag ej tror denna amerikanska dam hysa några särdeles vänliga känslor mot er onkel. Det var något elakt i hennes ton. Är er onkel missnöjd med sin son? Frågan satte George i en viss förlägenhet och Harriet med sin aldrig felande takt märkte detta ögonblickligen. — Jag minnes, fortfor hon, att de ordalag i hvilka mr Felton i sitt första bref skref om sin son ej voro gynnsamma för denne; men detta är en familjeangelägenhet, George, och ni gör rätt i att ej säga mig något derom. — Jag tackar er, mrs Routh, sade George, ni har alltid rätt och är alltid god. Jag måste omtala för min onkel hvad som tilldragit sig i afton. Så mycket kan jag säga er, att han ej haft några nyheter från sin son på sista tiden och skall bli mycket glad öfver att få sådana. — Jag tror ej han skall bli glad öfver att erhålla nyheter om sin son genom henne, sade Harriet. Hela tiden som detta samtal räckte hade hon granskat de personer som voro inne ech gifvit akt på hvarje ny som anlände. — Skola vi gå ut i trädgården? frågade hon. George samtyckte och de gingo genom de öppna dörrarne och utför de breda trapporna ned i trädgården. — Är ni alltid så lycklig? frågade en person en ung dam, som en timma senarc denna afton satt med en hög af guld och silfver bredvid sig i den klara belysning som strömmade ned öfver spelborden och de vid den sittande personer, men hvars glans ej kunde jemföras med den