Göteborgsposten – 31 mars 1868, sida 1

—— —————64,:kr —— — — Han vet hvar han skall finna mig ifall han vill ha några upplysningar som jag kan gifra honom. God afton, mr Dallas. — Hörde ni, Harriet? sade George i upprörd ton sedan han åsett huru den ståtliga gestalten blandade sig in i hopen i den stora salongen. — Ja, svarade Harriet. Och ehnru jag ej förstår hennes mening, tror jag att det ligger något elakt och grymt under hennes ord. Det är en högmodig, elak qvinna, George, fortfor hon i allvarlig ton, och ehuru jag ej precist är rätta personen att varna er för farliga vänner — — Jo, jo, afbröt George ifrigt i det han åter lade hennes hand på sin arm och gick vidare, ni är verkligen rätta personen att gifva mig råd. Ni är den bästa vän jag eger. När jag tänker på allt det förflutna, vet jag knappt huru jag skall kunna tacka er nog. Allt som hände innan jag reste till Amsterdam, det sätt hvarpå ni hjelpte mig ur mitt bryderi och allt som inträffade sedan; det goda råd ni gaf mig! Jag ryser vid blotta tanken på hvad som skulle ha händt mig, ifall jag ej aktat derpå. Han var helt ifrig, då hon hejdade honom genom den starka tryckningen af sina fingrar mot hans arm. — Var god sluta, sade hon. Jag är ej stark nu. Jag kan ej tala om dessa saker — om något som upprör mig. — Jag ber er om förlåtelse, sade George. Jag borde ha tänkt på det. Och äfven borde jag ha besinnat att ni aldrig vill höra några tacksamhetsbetygelser. Hvad ämnade ni säga då jag tanklöst afbröt er?