Göteborgsposten – 30 mars 1868, sida 2

Utomdess var George Dallas blotta namn förhatligt för honom. Det rådde ett slags tyst öfveronskommelse mellan honom och Harriet rörande denna punkt. Det är sannt, hon uthärdade plågan af hans dagliga besök, men så var hon också van att uthärda plågor. Det var sällan hon talade om honom, och hon vieste att han blott tillfälligtvis träffade Routh. Harriet egde mer än vanlig qvinnlig instinkt i sådana saker, och denna instinkt satlo henne att mr Felton både kände motvilja och misstroende för hennes man. Det är lyckligt att vi ej begagna oss af Dallas för våra planer vidare, hade Harriet sagt för sig sjelf andra gången då hon såg onkel och systerson tillsammans — mycket lyckligt; ty mr Felton skulle bli en bestämd och farlig antagonist. Svag och vacklande som George är skulle hans onkel beherrska honom, derom är jag öfvertygad och skulle begagna sitt inflytande emot oss. Detta intryck hade vunnit ökad styrka, sedan Harriet utforskat mr Feltons och Georgees förehafvanden i Homburg. Då George besökte henne, nämnde han sällan Rouths namn och hon visste att de ej en enda gång dinerat tillsammans sedan de kommit dit. Sålunda hade Harriet upphört att tala om George för Routh, och derföre var det som hennes ord nu klingade obehagligt i hans öron, — Verkligen, sade han. Jag tviflar på att Dallas vet hvad som kan roa er eller ej. Men jag är ledsen öfver att jag ej kan taga er med mig i afton. Jag är upptagen,