Göteborgsposten – 30 mars 1868, sida 2

— Ämnar ni er ut i afton, Stewart? — Naturligtvis går jag ut svarade han otåligt. Hvarför frågar ni det? Ni kan väl ej tro att jag skall sitta stilla i detta tråkiga rum hela qvällen. — Nej, naturligtvis, svarade hon mycket saktmodigt och utan att en böjning i hennes röst förrådde att hon uppfattat det retliga i haus ton. Naturligtvis ej. Ni går ut hvarje afton, som hvar och en annan gör. Jag blott frågade derföre att jag ämnade gå med er. — Ni, Harry? sade han, i verkligheten förvirrad men antagande en hjertlig ton. Det var någonting ovanligt. Ni har ju aldrig varit ute någon afton, utom en enda, alltsedan vi kommo hit, och dessutom synes ni hysa rätt mycken motvilja för denna plats. Har ni ej varit ute i dag? — Jo, det har jag. Jag har gått en låg väg i dag. Men jag har fått ett infall att gå till Kursaalen i afton. George Dallas har sagt mig att ett stort antal nya badgäster anländt och jag önskade se dem. Stewart Routh rynkade ögonbrynen. Han tyckte ej om detta infall af sin hustru; han förstod det ej. Harriet hade alltid undvikit främlingar och folksamlingar samt mycket ogerna företagit resan till Homburg. Straxt efter deras ankomst dit, då han ej skulle varit alltför obenägen att taga henne med sig ut, ehuru han började känna allt större och större motvilja för hennes sällskap, ville hon ej gå, undantagande tidigt på morgnarne för att dricka sitt qvantum vatten; men nu, vid ett tillfälle då det var särskildt olägligt för honom, fick hon det infallet att gå ut.