Göteborgsposten – 30 mars 1868, sida 2

Från Utlandet. Wien höljer sig strålande i glädjens ljusskrud och Venedig bär sorgeskrud; både denna sorg och denna glädje äro frihetsfester. Manins födelsestad emottager i sitt nu fria sköte qvarletvorna af sin store, i tiden dock landsflyktige medborgare; det firar med en from likbegängelse minnet af den ärofulla kamp, som denne hjeltemodige son utstått för dess oberoende. Wien återigen helsar, med anledning af en gentemot kyrkan frisinnad lags antagande, hoppet om Österrikes snara seger öfver teokratien. Det är till frihetens ära, som wienarnes fönster och venetianarnes gondoler med lika stor hänförelse illumineras. Sällsamma öde som nu indrager i en gemensam rörelse dessa forna fiender, Italien och Österrike! De visa oas båda, huru ett folk åter höjer sig. Efter slaget vid Novara upphäfver Piemont i trots af den heliga stolens motstånd den andliga domstolen, och dess beslutsamma gång på frihetens stig har ryckt med det Italien, som dagen etter sin befrielse förkunnade principen om den fria kyrkan i den fria staten. Efter Sadowa söker Österrike att, den heliga stolen oaktadt, upprätta det borgerliga äktenskapet, och kultusministern v. Hasner upprepar redan från den österrikiska tribunen Cavours kära sats. Hvilken sträng lexa för den påfliga stolen! Men denna har ingenting lärt och ingenting glömt: ännu i sin alltmera isolerade ställning tager den på sig masken non possumus, gnisslar fram ännu ett syllabus mot den moderna bildningen och inkallar ett nytt ekumeniskt möte, för att få denna förbannelse mot tidsandan inristad i den katolska kyrkans kanoniska böcker. Cheferna för de andliga korporationerna i Rom arbeta i sina hemlighetsfulla kloster på förberedelserna till dessa canone, och öfver sä ädla arbeten sväfvar det romerska kollegiets anda, d. v. s. Jesu Sällskaps. hvilket ensamt från början ingifvit tanken på det ekumeniska mötet, leder de förberedande arbetena och skall bestämma besluten, hvilka, som sagdt, skola riktas mot det moderna samfundets frisinnade organisation. Tänk eder?, läsa vi uti ett bref, en syllabus, proklamerad såsom den heliga synodens kanoniska böcker och biträdd af en allmän reaktionär rörelse, hvars hufvud jesuiterna skola vara, under det att de till sina hem återvändande påfliga frivilliga skola bli armarne. Den verldsliga påfvemakten vill nedgå i blod och spinner sina djetvulska ränker, för att göra blodbadet så allmänt den kan, en ny Bartholomeinatt — men en sådan, i hvilken vår tids hugenotter — den moderna hildningens anhängare skola segra. Den brefskrifvare, hvars ord vi nyss återgåfvo, och de kunna anses fullt pålitliga, tillägger: Jesu sällskap (jesuiterna) har ej glömt sitt ursprung; det skall gerna åtaga sig uppdraget att skaffa myndighet åt de nya canons — det har grundats på sådana ändamål — och det skall sätta alla sina mäktiga häfstänger i verksamhet, för att kunna handla med ett enda slag inom alla verldens länder. Tanken på en oerhörd schism tyckes ej skola synnerligt afskräcka jesuiterna och deras lärjungar. Den gamle påfven roar sig härunder med små historiska qui-pro-quon, hvilka i all sin skenbart naiva enkelhet tyckas innebära mer än en fingervisning bakom framtidens förlåt. Den gode gubben har nemligen gifvit den nye kardinalen titeln S:ta Pudentienna. Detta helgons namn har i närvarande fall en särekild betydelse. Traditionen lär oss neml., att S:ta Pudentienna var dotter till romerske senatorn Pudens, hos hvilken aposteln Petrus skall ha funnit en tillflykt, då han under Clandii regering anlände till Rom. Den senators hus, som först herbergerade S:t Petrus, är således den äldsta kyrka i Rom, och påfven har fä