Göteborgsposten – 30 mars 1868, sida 2

ej särskildt behöfver er för i afton, kunna vara mig följaktig under en timma. — Med mycket nöje, svarade George. Jag är fullkomligt fri. Mr Carruthers är hos min mor och min onkel skrifver bref, som skola afgå med en postångare till Amerika. Harriet tackade honom och lemnade rummet, men återvände nästan omedelbart derefter, med hatt på hufvudet och en svart slöja fästad vid hatten. — Ni qväfs i dender slöjan, mrs Routh, sade George då de lemnade huset, och den hindrar er från att riktigt njuta af aftonens friska luft. — Kan ej hjelpas, sade hon; det är några bland Rouths vänner som jag ej vill bli bemärkt af. De gingo vidare under tystnad, ty Harriet var mycket tankfull, och George undrade hvad som gjorde henne så nedstämd och om dessa Rouths vänner voro af den gamla stammen. Han hoppades för Harriets skull, att Ronth ej spelade öfverdådigt. Den ofta beskrifna Kursaal företedde den vanliga anblicken. Uppsluppen glädtighet, eleganta toiletter, högljudda samtal och skrattsalvor i alla rum som ej voro egnade åt spelet; men vid spelborden tystnad, uppmärksamhet och all den omvexling som framställningen af spelpassionen i alla dess nyancer erbjuder. (Forts.) —