Göteborgsposten – 28 mars 1868, sida 1

vägen skulle vi nästan vilja misstänka ha föresväfvat kompositören, då han så att säga hamrade till denna etude. Eller är det kanske helt enkelt en öfning:, afsedd för de stora virtuosernas dagliga bruk, alldeles som pianots pygmöeer uppöfva sin fingerfärdighet med att dagligen tröska igenom Diabelli, Czerny eller Kalkbrenner? Olycklig i sådant fall den som vore dömd att bo vägg om vägg med en dylik exercerande pianots generalissimus! Den enorma färdighet och precision som erfordras för denna komposition och som ingalunda sveko d:r S. vid hans föredrag af densamma, kunde dock naturligtvis icke förfela att framkalla skallande applåder. Utförandet af Chopins polonaise i Cis-moll var jemväl förtjenstfullt ehuru enligt vårt förmenande nog manieradt och anlagdt på effekt, men belönades liksom programmets slutnummer, en 4Faust-fantasi i den brusande stilen, komp. af matingegifvaren sjelf, med ihållande bisallsyttringar och framropningar. I sin helhet syntes oss denna matinge såsom en at de mest intressanta bland de många konstnjutningar, d:r S. förskaffat vår publik. Nordiska folklekar. Vi vilja härmed fästa uppmärksamheten på den till i afton i Skarpskyttekårens gymnastikhus af gymnastikläraren vid Nya elem.-skolan i Stockhelm, hr 4. B. Santesson anordnade uppvisning i gymnastik och kämpalekar. Hr Santesson har under flera år med ifver arbetat för att införa ett mera lifvande element i de gymnastiska öfningarne här i landet och aftonens evolutioner såväl som ett i ämnet af hr S. vid tillfället hållet föredrag skola väl tjena till att närmare belysa hr Santessons uppfattning af detta vigtiga ämne. Programmet, som återfinnes i dagens tidning, är både omvexlande och innehållsrikt och då härtill kommer att man bjudes på något alldeles nytt, skall aftonunderhållningen helt visst komma att ega rum inför en talrik åskådarekrets. Tillställningen börjas kl. 8 e. m. Offentliga föreläsningarne. Doc. Dietrichson höll i Thorsdags sin andra föreläsning för en om möjligt ännu talrikare publik än den som bevistade den första. Tal. började med att visa det man beginge ett misstag, i fall man ville i Pompeji finna ett fullständigt uttryck af den grandiosa romerska kulturen. En liten provinsstad kan naturligtvis ej gifva en fullständig bild af hufvudstaden, det vore som om man skulle bedöma Stockholms kultur efter Strömstads. Men just det, att Pompeji var en provinsstad gifver ett säreget behag åt studiet deraf; man liksom aflockar den romerska kulturen dess egendomligaste epecialiteter. Det är sålunda man i en mästares utkast finner hvad man icke finner i sjelfva målningen; i dem uppenbarar sig hans tankar i deras finaste skiftningar. Man kan vidare ej bedöma romerska kulturen efter Pompeji, ty detta varen lika mycket grekisk som romersk stad, och grekisk bildning egde en finare och ädlare form än den romerska. Pompeji var den nordligaste punkt i Italien dit den grekiska kulturen trängt och detta förklarar den tillströmning af orientaliska nationaliteter som inom Pompeji kan spåras. Do begåfvo sig så långt upp som det grikiska språket förstods. Liksom alla småstäder sökte Pompeji efterlikna hufvudstaden. Det blef en spegelbild af Rom i miniatyr i de afseenden der den ej var orientalisk. Det var af oskiskt ursprung och låg vid Sarnusflodens utlopp. Denna flod var segelbar och man strider ännu om det var sjöhamn. Namnet Pompeij ansåg tal. komma af grekiska verbet eHHW, jag utsänder: utsända från Grekland, således, en grekisk koloni. Andra sätta dock namnet i förbindelse med den pompiliska slägten. Första gången Pompeji omtalas är af Livius år 810 f. Chr. i sammanhang med andra eamnitiska kriget. Romrarne blefvo då slagna, men i tredje samniterkriget gick det olyckligt för pompejanarne, hvilka dock åtnjöto den äran att införlifvas med romerska riket såsom provinsstad, med romersk borgarrätt, men sine suffragio, utan rösträtt. Så kom Hannibal till Capua och efter slaget vid Cannx voro pompejanarne färdiga att lemna honom sin hjelp. I Kbundsförvandternas krig stodo de äfven mot Rom, men undgingo, då Sulla kom såsom en hämnare, annat straff än att staden degraderades till romersk koloni. Efter de derpå följande stridigheterna blef staden med välvilja omfattad af kejsarne. Det blef modernt att slå sig ned i sommarnöjen på Campania felix och snart flyttade man till andra sidan bugten, till Pompeji. Cicero hade der en villa och man tror sig 1765 ha återfunnit den. Pompeji var slutligen nåra att bli en blomstrande romersk stad af villor (ännu i dag flytta nemligen italienarne under somrarne heldre till småstäderna än de slå sig ned på sjelfva landet) och detta förklarar den lyx och prakt som i Pompeji återfinnes: den har blifvit ditförd af de rika romrarne. — Staden styrdes af 2 duumvirer och en kejserlig kommissarie. Den bild som här tecknats utvisar en stilla historia, en landtlig lycka, ett lif mest egnadt åt nöjen. Också var staden invigd åt kärlekens och glädjens gudinna Venus och kallades äfven derföre Colonia Venerea Cornelia. Här var samlingsplatsen för rika bonvivanter. Också skildrar Bulwer i ÅPompeji sista dagar dess innevånare såsom lättsinniga goddagspiltar och rouer, hvilka satte sin lust i goda middagar och bebagliga små kärleksäfventyr samt dernäst i djurfäktningar på arenan. Men denna smak gaf anledning till obehagliga uppträden. Med en folkmängd af 30,0000 innev. hade staden en amfiteater Bom rymde 20,000 åskådare. Denna var soljaktligen anlagd på att äfven inbjuda folk från grannstäderna, och ganska riktigt hade man en gång inbjudit innevånarne i Nuceria, men ett slagsmål uppstod mellan de olika befolkningarne och nuceriterna fingo bära bort sina döda och sårade. Detta berättades till Rom, och som straff påbjöds derifrån det förskräckligaste som kunde hända Pompeji: att amfiteatern skulle stängas på tio år — tio långa år! Detta var den första olyckan som utgjorde förebud till Pompeii öde. Andra fattades ei heller. År