— Huru besynnerligt att ni skulle känna honom, sadr don ståtliga damen i pony-vagnen till gentlemannen vid hennes sida, under det hon körde sina ponies framåt en skuggig väg vid hvars sidor de raka träden stodo på vakt och på hvilken de nedfallna löfven rasslade under hjulen. — Det är ej så besynnerligt. Han är en nära slägting till en af mina intimaste vänner. — Ah, hans nevö, förmodar jag ni menar; en lång ung man som ser mycket beskedlig ut. — Boskrifningen passar fullkomligt in, ehuru den ej är särdeles smickrande. Just densamme; hans namn är Dallas. — Huru han kan vara en intim vän till er, kan jag ej förstå. Hennes följeslagares ögon glänste af belåtenhet vid den blick som hon vid dessa ord riktade på honom, under det hennes kinder färgades af en djupare rodnad än förut. Derefter fortfor hon: — Han har kommit hit med mr Felton för att möta sin kusin, förmodar jag. Arthur Felton skall ej tycka om detta, tror jag. Han ansåg denna familjförbindelse vara för sig oläglig, det kan jag försäkra er. — Jag förstår er ej rätt, sade hennes följeslagare. Mr Feltons son är ej bär, som jag vet; han hade åtminstone ej anländt igår, ty Dallas var hemma hos mig och skulle säkert ha omtalat det. (Forts.)