Göteborgsposten – 26 mars 1868, sida 2

— Ja, ja, sade hon i tankspridd, orolig ton; men det är något — det var något — — Tyst, min mor, dun tid skall komma, då du skall få veta allt, men för närvarande måste du blott ha förtroende till miz. Allt är godt. Jag är här hos dig, hitförd och välkomnad af mr Carruthers. Du minns, att han ej tyckte om mig och han hade tillräcklig auledning dertill; ja, han hade tillräcklig anledning, men allt det der är nu forbi. Jag är här med hans fulla bifall, och du måste vara nöjd med att känna det och vara lugn. Du måste bli frisk och stark nu, min mor, och sedan skola vi alls vara fullkomligt lyckliga. — Ja, George, ja. Nu kan jag vara lugn, sade hans mor. Hon låg derefter stilla på soffan, han drog täcket omkring henne och de iakttogo båda tystnad. Snart gick månen upp öfver det mörka Tannus, ljusen började tändas ötverallt i den lilla staden och mrs Carruthers foll i sömn med handen omsluten af sin sons och sitt trötta, men ännu alltid sköna ansigte hvilande mot hans brunlockiga hufvud. Dagarne förgingo och mrs Carrathers återvann alltmer och mer helsa och krafter. Kort ofter deras möte hade George talat med henne om sin onkel, och ehuru han fann det svårt att fästa hennes uppmärksamhet eller väcka hennes intre lyckades han dock förmå henne eriora sig alla omständigheterna of hennes brors lif, samt att denne hade uttryckt sin önskan och afsigt att komma till England. — Mark har ingen glädje af sin son, sade hon en dag till mr Carruthers och George, som talat med henne om detta ämne. Jag fruktar att sonen gifvit honom många