Göteborgsposten – 26 mars 1868, sida 1

— —— ——nn — äU— hela den politiska makten, endast på grund af en votering på riddarhuset skulle beqväma sig att hädanefter anse som en gunst att få sitta bredvid bönder eller småstadshandlande i Andra Kammaren och utöfva, för en tid af tre år i sender, 300-del at den legislativa makt som tillkommer solkrepresentationen? Det är icke heller denna opposition i och för Big sjell, som vi anse för någon olycka. Det är ej faktorer af fullkomligt enahanda slag som lösa ett problem likt samhällets, och ett par hästar som kasta sig lagom utåt draga alltid vagnen bättre än de som gnida sig mot hvarandra. Sådan är också etter vår tanke i ollmänhet den ställning som intages af d-n gamla adelns representanter i Första kammaren. Ingen Piper, Sparre eller Mörner har så vidt vi märkt ett enda ögonblick försökt att bereda regeringen förlägenhet. oaktalt vi äro temligen förvissade derom, att dessa samiljers sympatier för det närvarande statsrådets personer icke äro öfverdrifvet lifliga Helt annan karakter am ager denna opposition i Andra kammaren, der den för få dagar sedan af en ledamot rubricerades med vedernamnet ambition rentrå (inslagen äregirgbet). Vi kuuna oaktadt -Å vår beundran tör teiherre Liljenerantz goda hutvud och redobogenhet att, som det heter, Åbetala med sin person,F omöjligt göra honom den äran att nämna honom i första, icke ens i det andra rummet, men han skall derför visst icke blifva örbigången, ty vära den som äras bör och det är elter vårt törmenande den gamle af dagar, statsutskottets trejdado ordf. grefve Arvid Fredriksson Posse som äran ti lkommer. Vi våga ej precist säga att det nyssnämnda vedernamnet är tillämpligt på den siste värde talaren; grefve Arvids icke alldeles bildsköna mer högst expressiva anletsdrag förråda visst inga spår af någon inslagen sjukdom, utan röja tvärtom otvetydigt ett friskt och högst energiskt pathos, som, om det också icke låter öfversätta sig såsom en oemotståndlig dragning till ministerfåtöljerna, åtminstone med hedrande öppenhjertignet bekänner hans ärliga själsåtrå att med det snaraste deritrån forpassa de närvarande innehafvarno tillbaka i privatlifvets och förgåtenhetens ljufva, idylliska ro. Han är minst af alla mannen som kan förlåta att platsen närmast Kronan nu på 10:de året intages af ättlingen at en utländsk industriidkare, ej en gång tillhörande den äldsta grenen och utan den genom en lång följd af generationer förvärfda rikedom, hvilken såsom en -ädel rost upphöjer bronsen till guldets vederlike. Änau långt mindre tillgitves det en sådan man att genom sin lugna samlade kratt, utan bråk och krastord, knappast ens med någon tramstäende grad at valtalighet, hafva fört snart sagdt både konung och folk med sig till antagande af en representationsreform, hvars mest framstående drag är dess borgerlighet. Friherre Louis de Geers djerthet att genom en sådan statshandling göra sig till Sveriges, åtminstone tör ett par år, mest populära personlighet, borde ej lätt öfverses at den gamla inhemska eller relativt inhemska högadeln och skulle hafva varit rent af en dödssynd, om i det kritiska ögonblicket någon enda Bonde, Brahe, Bjelke, Stenbock, Fleming eller Sparre stått till hands att :med Gud och Sveriges allmogehjelpa folket ötver ett så verkligen vådligt skifte i dess tillvaro. Det var tvitvelsutan endast en tilltällighet att icke någon af Sveriges främsta demokrater, i hvilken egenskap våra hög-torhs så gerna vilja göra sig gållande, för ögonblicket tann sig upptordrad att göra krattyttrngen tör egen rakning. Men ve den som vågade att tråda i de uteblifnes ställe! KM