Göteborgsposten – 24 mars 1868, sida 1

att stöta ifrån sig någon enda så qvalificerad person, väl vetande att den som underhandlar med sin öfvertygelse i ett sall, äfven kan göra det i andra fall om intresset så bjuder — och intressen kunna ju lätt skapas. Landtmannapartiet, som redan uuder sistförlidne riksdag blifvit förstärkt med rektor Siljeström — en ganska god acqvisition om han skötes rätt — tillegnade sig utan svårighet frih. Liljenerantz, hr Blanche och äfven hofpredikanten Lithner. Alla dessa fyra insattes i konstitutionsutskottet, och för denna utmärkelse hade de endast oftanämnda parti att tacka. Nu blef det dessa herrars förpligtelse att motsvara ett så stort förtroende. Isynnerhet frih. Liljenerantz och rektor Siljeström utvecklade stor energi. Ingen guldsökare gör sig större möda i Kalifornien tör att uppfiska den ädla metallen, än nämnde herrar gjorde sig i konstitutionsutskottet för att i statsrådsprotokollen upptäcka sådana regeringsåtgärder på hvilka heldst 106 S, eller åtminstone 107 f R. F. kunde tillämpas. . Men endast fyra regeringsbeslut befunnos, dock icke utan stora svårigheter, af sådan beskaffenhet att utskottets pluralitet kunde blifva ense om att anmäla dem för riksdagen, på samma gång utskottet tillkännagaf vatt ingen anledning törekommit att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa 106 8 reger.-formen(Riksrätt) och hvad de fyra punkterna beträfsade så tilltrodde sig icke heller utskottet att i afseende på dem ifrågasätta 107 (statsrådets, en eller fleras, förafskedande). Men genom berörde anmälningsåtgärd utsatte sig utskottet för samma klander som tillförne, det nemligen att hafva öfverskridit sin befogenhet, ty nämnde åtgärd, då den icke åtföljes af positivt yrkande om förafskedning, eger icke stöd i grundlagen. Den har vunnit häfd på det sätt att då förr under ståndsriksdagarne konstitutionsutskottets ledamöter icke kunde bli ense om 106 eller 107 S användande, anmälningsåtgärden begagnats som en medelväg, hvilken dock alltid af de två stånden ogillades såsom grundlagsvidrig. Denna uppsattning af saken hyllades äfven nu af prof. Rydin, ledamot i utskottet, och af Första kammaren likaledes, dervid utskottet ganska strängt apostroferades af flera utmärkta representanter, hvarom mera längre fram. I Andra kammaren åter har en motsatt åsigt af åtskilliga talare förfäktats; dessa hafva alls icke bållit så strängt på grundlagen i förevarande fall, och af diskussionen framgår tydligt, att den vida mera än frågorna i och för sig sjelfva varit hufvudsak. Andra kammarens ledamöter hafva en högst väsendtligt annan ställning än Första kammarens, så till förståendes, att då de senare, åtminstone fertalet, betrakta representantkallet som en börda, hvilken de af pligtkänsla åtagit sig, så är samma kall för Andra kammarens flesta ledamöter ganska angenämt och derföre af dem högt eftersträfvadt. Under sådant förhållande är det lätt begripligt, att ju starkare åtrån är att få vara med vid riksdagen, desto ifrigare måste hvarje tillfälle omfattas att bevisa sin tillvaro, sin vaksamhet och sin energi — inför de nyckfulla valmännen. Men svårigheten att lägga dessa egenskaper i dagen inför de resp. valmännen är nu ojemförligt större än förr, sedan häfdandet af de lokala intressena måst vika för den dekreterade sparsamhetsprincipen. Att hålla strängt efter regeringen medför deremot ingen kontant utgift, men anses vittna så mycket mera om de förutnämnda egenskaperna, och af denna anledning är det väl äfven som diskussionen i anledning af dechargebetänkandet blef så vidlyftig och några talares anlopp så häftiga. Dertill kommer, att en populär regering och en populär representation äro två oförenliga storheter. Mellan dem kan sämjan icke blifva långvarig. För en representation, som vill blifva populär, som vill anses hylla framåtskridandet, är det föga angenämt om regeringen vill sammaledes. Särdeles inom Andra kammaren finnas ledamöter, som med afund se att regeringen är populär, och dessa skulle alls icke hafva något emot, om regeringen vore litet reaktionär, förfor litet egenmäktigt, öfverskred grundlagen då och då o. 8s. v. Huru många glödande tal skulle icke då kunna hållas, som nu måste antingen uteblifva eller förkortas? För öfrigt, med en populär regering äro utsigterna för ministörförändringar mycket otilllredsställande, och säge hvad man vill om statsrådssåtöljerna, de äro förunderligt lockande, och huru besvärligt det än ofta kan vara för dem, hvilka sitta på statsrådsstolarne i kamrarne, många skulle vilja underkasta sig detta besvär — voch lite till. Derföre är det vida mindre patriotismen, som vållar de häftiga anloppen mot ministeren, utan — statsrådssjukan, hvilken lärer vara smittosam. Men om man betraktar Andra kammarens ledamöter man för man. huru många nåträffag AAmm LL