tjensteåligganden som riksdagen och K. M:t frumdeles kommer att besluta. I Andra kammaren syntes dock för plurallteten ett tillfälle erbjuda sig att försara tradikalt, -— men hvarken omtänksamt olier rävtrådigt — hvadan utskottets förslag an togs; men Första kammaren förkastade dei samma, hvarat följden blef att saken förföll. Anslaget till belöningar för rofdjurs dödande hade Jöns Pährsson yrkat måtte blifva nedsatt — hvarföre hade han alls icke uppgifvit och torde äfven vara svårt att utgrunda, då erfarenheten icke visat att rofdjuren hyllade den antagna regeln: sträng sparsamhet måste iakttagas. Hvarken statsutskottet eiler kammaren visade undseende för rofdjuren, och Jöns Pährssons förslag hade ingen framgång. Kom så anslaget till kgl. teatern, hvilket två herrar Larsson, en Olsson, en Pährsson, Jöns, och en Svensson yrkat dels måtte alldeles indragas, dels undsättas. Utskottet ansåg icke någon nedsättning böra ifrågasättas, men förordade en prickningsskrifvelse i ämnet. Behandlingen af denna fråga blef i formelt afseende olika i begge kamrarne. I den Första yttrade sig blott några få ledamöter, men lika värdigt som allvarligt. Teaterns styrelse apostroferades ganska strängt för det sätt hvarpå denna konstanstalts estetiska intressen blifvit iakttagna. Det var personer med stor bildning som der yttrade sig. I Andra kammaren gjordes frågan till en lifvande aftonunderhållning, dervid kammarens värdighet mindre påaktades, än nöjet för ähöraren. Först och främst omfattades frågan med stor begärlighet af en mängd bland f. d. bonde ståndets ledamöter, hvilka förr åtminstone icke försmådde att freqventera teatern, då direktionen inbjöd dem, men hvilka dock hysa den djupaste missaktning för de svenska sånggudinnorna, om hvilka de vanligtvis hatva den mest orediga töreställning. Vidare togs teaterstyrelsen under upptuktelse af åtskilliga talare med bildning, hvilka ansågo att denna konstanstalt ur estetisk synpunkt blifvit vanvårdad, hvarpå såsom bevis anfördes den Sköna Helena och Riddar Blåskägg. Hofpredikanten Lithner öppnade debatten med ett längre och i flera afseenden utmärkt anförande, hvari han först klandrade det sparsamma statsuiskottet, som föreslagit att heta anslaget — 75,000 rdr — fortfarande skulle utgå, men slutade med att för sin del bevilja 60,000 rdr. Han understöddes af en väldig skara, deribland de flestas namn slutade på son. Liss Olof Larsson läste sjelf upp ett galska långt anförande, som i en riktning var lika originellt, som hr Blanches var i en annan, och om den förre kunnat läsa upp sitt med samma aplomb, som den senare tramsade sitt, så är det ganska ovisst hvilkendera hade tillerkänts första. priset. Vi betvifla doch att Liss hade vidare andel i anförandet än sjellva uppläsningsbestyret, ty någon skritkunnig vän, och till på köpet någon spefågel, hade påtagligen assisterat honom — likasom förhållandet förr var med den celebre Nils Insulin, avilken beredde bondeståndet mången rolig stund me uppläsandet af memorialer författade af en snillrik humorist, då notarie i nämnde stånd, nu ledamot af högsta domstolen. Nu tyckte Liss att ingen skada skedde om teaterns portar stängdes så fort som möjligt, och derföre yrkade han att anslaget skulle indragas. Hr Hedlund var den förste talaren som ställde anslagsfrågan på dese rätta ståndpunkt; han skiljde emellan teaterkassan, med hvars dåliga ställning riksdagen icke hade att skaffa, ty den var konungens ensak, och teatern såsom konstanstalt, hvarom representationen hade att yttra sig. Vidare gick det upp och ned med teatern och med anslaget, men styrelsen satt alltid värst emellan. Hr Key påminde att den stora synderskan Sköna Helena inbringat 72,000 rdr; br Ridderstad att publikens smak var ombytlig, att chefsplat-en vid teatern var en hundtjenst; hr Hierta kr him åradiohat amallan Ilan