Göteborgsposten – 20 mars 1868, sida 2

Mr Felton talode med någon sinnesrörelse och George erfor en blandad känsla af medlidande och oro. Han yttrade: — Nåväl, sir, låtom oss hoppas att vi ej skola komma i tillfälle att anställa en sådan efterspaning. Ni kan ej ha svar förrän om tre veckor, inom den tiden kan mycket inträffa. Arthur torde vara här långt innandess, färdig att svara för sig sjelf och skratta åt oss för vår oro. — Jag är ingalunda nöjd med hvad jag hört, tänkte George under det han gick tyst vid sin onkels sida — jag är ingalunda nöjd med det, och klart tycks det vara att jag ej är den enda vagabonden i familjen, ej heller, som jag tror, den värste. Jag skall laga att han skrifver till Newyork. Då Routh kommer skall jag omtala saken för horom och höra hvad han gäger. Min onkel skall ej bry sig om hvad jag nu sagt honom, det är jag säker på. — När väntar ni era vänner, George? frågade mr Felton, i det han tycktes ana Georgeis tanke. — I morgon eller öfvermorgon, sir, svarade George. Routh skref från Paris idag. — Jag tycker det är syud om mrs Routh, sade mr Felton; hon är för hemlighetsfull och för försigtig, för tystlåten och för beräknande enligt min tanka; men hon är en intressant qvinna och en förträfflig hustru, derom är jag öfvertygad. — Hon har blifvit sådan på sista tiden, sade George ifrigt, sedan hennes helsa blifvit så försvagad. Ni kan ej föreställa er huru förändrad hon är, mot hvad hon blott för en kort tid sedan var. Hon var glad som en lärka