Göteborgsposten – 19 mars 1868, sida 1

Landshöfding v. Troil, den personifierade humaniteten, var nu ganska sträng, både mot motionären och utskottet. Hvad den förre egentligen hade tänkt på när han väckte sin motion, kunde tal. icke fatta, och alls icke omtänksammare hade utskottet törfarit, som först och främst underlåtit framlägga någon beräkning till stöd tör den föreslagna indragnicgen, och vidare åt motiveringen af detta förslag allenast egnat sju rader. Talaren karakteriserade åtgärden, om den af kammaren gillades, såsem ett kontraktsbrott. ÄAndå mera strängt skärskådades utskottets förfarande af pros. Ribbing, hvars bevisföring var så logiskt bindande att den — lemnades orörd af utskottets ledamöter. Tal. betonade särskildt obehör gheten att fråntaga K. M:t dispositionsrätten öfver en fond som alitid blifvit väl använd. Vore icke riksdagens tid redan ötverdrifvet tagen i anspråk för detaljprölniogar? Förslaget innebure ett försök till återbeträdande af den väg som upptogs under fribetstiden). Derefter tog hr Hierta utskottet, som nästan dignade under de stränga förebråelserna, i försvar, och åberopade grundlagen och svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta, utöfvad af riksdagen. Denna kunde icke afhända sig genom något fördrag den ifrågavarande dispositionsrätten. I utskottet hade sakkunniga män påstått att regeringen kunde reda sig äfven med en mindre summa. Nils Larsson försäkrade att ingen hade rätt så tyda hans motion som åtskilliga talare hade gjort. Han betygade sig vara fullt lojal. Han utvecklade skälen för motionen ganska vidlyfugt. Något kontrakt statsmakterna emellan kunde icke i afseende på beskattningar o. dyl. upprättas och ega bestånd, om icke grundlagen först ändrades. Om genom den ifrågasatta indragningen regeringen icke sattes i tillfälle att bestrida utgifter som ansågos nödvändiga, så kunde regeringen begära medel dertill. Hr Hedlund prickade utskottet ganska esftertryckligt. Frågan hade af utskottet behandlats advokatoriskt, men hvarken såsom en skarpsynt eller rättrådig advokat gått tillväga; erinrade om motsägelsen i betänkandet, hvari först medgafs att regeringen egde dispositionsrätt öfver fonden, men straxt derpå söreslogs indragning på denna fond. Den talare, som utan tvifvel med den största fyndigheten försvarade statsutskottets förslag och principielt riksdagens rätt att indraga anslaget till handelsoch sjöfartsfonden, var frih. Liljencranta. Han bestridde helt och hållet tillvaron at något gällande kontrakt eller aftal statsmakterna emellan rörande denna fond. Anslagsnedsättningen innebure icke något misstroendevotum, ty intet klander hade uttalats öfver sättet hvarpå fonden blifvit använd. Vore förhållandet verkligen sådant att genom nedsättningen K. M:t skulle urståndsättas fullgöra ingångna förbindelser, så ville tal. ej medverka till en sådan nedsättning, utan önskade att en öfverenskommelse kunde traflas om åtminstone någon nedsättning, och för detta ändamål yrkade han på återremiss. Nu uppträdde en talare som man icke hade väntat skulle ställa sig på regeringens sida, men som derigenom att han så gjorde bröt med landtmannapartiet, och deri låg egentligen det märkliga uti han uppträdande. Det var neml. hr De Marå. Han sade sig icke kunna fatta att någon fördel vunnes genom att beröfva regeringen dispositionsrätten öfver en foud, som blifvit väl använd för nyttiga ändamål, och erinrade om den obehagliga ställning hvari regeringen skulle komma om den sattes ur stånd att fullgöra förbindelser som olltvit ingångna. Hr Björck uppträdde till försvar för utI i . ) Under riksdagen 1760—62 klagades deröfver att K. M:tatilldelat en sanjunkare Lingen, 67 ar gammel och blesserad, en fribrödskost på Danviks hospital. Ständerna ansägo att m:ll Neiber dertill var mera bheråttigad, tilldelade henne fribrödskosten och afläto d. 8 Aug. 1761 en skrifvelse till K. M:t att beslutet skyndsamt skulle i verket sättas, M:ll Neiber var beslägtad med borgmästaren O. Bidenius Rehnholm, den ryktbare aktorn i alla kommissions-ransakningarne.