politisk plan med djupa förgreningar i en framtid. Påfven har neml. till kardinal utnämnt sin kammarherre och apostolisk notasrie monsignor Bonaparte, en fyratio års man, hufvudman och representant för de bonaparteska prinaarne at Canino och Nasignano. Napoleon I tänkte redan att i en Bonaparte (hans mors styfbroder) skapa en kandidat till påfvestolen. Det skulle vara svårt att säga, hvad som föresväfvat kejsar Napoleon III och prins Carl af Canino, då unge Lucien, andre sonen till den senare och 25 år gammal, ordinerades till prest år 1853. Från halva dag tills i år tyckes man omsorgsfullt hatva hållit den blifvande kandidaten till påtvestolen i bakgrunden. Den unge abbå Bonaparte växte upp i skuggan af Vaticanen utan någon synbar åtrå efter befordran — en enslig, sjelfmedveten ande, som afvaktade sin tid. Män stannade för att se efter honom, då han gick förbi, de bemärkte särskilt marmorpannan, de fasta dragen kring munnen, den bonapartska ansigtskarakteren; några få mumlade efter honom: Ce gaillard lå ira loin! Förutsägelsen skulle vara sann, åtven om prinsen icke haft några planer bortom sin befordran till kardinal. Men det är omöjligt att ensamt i denna gåtva af kardinalshatten icke se en händelse af den djupaste betydelse. Påfvens vägran att medgilva samma hedersbetygelse åt den kejserlige kandidaten, den gallikanske erkebiskopen at Paris, tolkades säsom ett bevis på påfvens stora otacksamhet mot hufvudmannen för den napoleonska dynastien. Men prins Bonapartes kreerande iill kardinal anger i grunden någon annan tanke, isynnerhet som påfven med ett viset eftertryck förklarar honom vara romersk prelat, väntar att han skall slå ned sina bopålar i Rom och äfven förmår honom emottaga den lön af 4,000 kronor, som är fästad vid hans nya värdighet, oaktadt han åtnjuter större förmåner genom sina förbindelser med den kejgerl. familjen i Frankrike. Det behöfs ej djup blick i framtiden, för att kunna uppskatta de möjliga följderna af detta kardinalsval. Pius IX är 76 år gammal; han har uppnått det 22:dra året af sitt påtveskap och han kan derför, enligt gamla katolska traditioner, icke sitta i S:t Peters stol i mer än ytterligare tre år. Det harsedan mera än 300 år blifvit en regel, att nästa pårve borde vara en italienare och om möjligt en romersk prelat. Det är kanske i anledning deraf ej en blott nyck, att påfven vill ha denne sin yngste kardinal till sig och åter naturalisera honom i den stad, hvarest artsrättigheter tillförsäkra honom furstlig rang. Det syves äfven nästan som om kejsaren och påfven i detta fall delat och velat bragt will verkställighet en gemensam plan, hvars ursprung kanske kan föras femton år tillbaka i tiden, då Lucien ordinerades till prest. Abbeå Bonaparte var sannolikt en kardmal in petto, så tort han blef prest. Man beräknade kanske redan då att han en dag skulle kunna så röster af 2, af sina kolleger inom konklaven. Skulle händelsernas gång sätta en ny Leo på tronen, hvilken upprätthälles genom stödet af en ny Carl den store, kunde dette innebära vigtiga öden tör den borgerliga, ej mindre än för den kyrkliga styrelsen af verlden. Genom den politik, som han följt under Kyrkostatens vexlande förhållanden från expeditionen till Rom år 1849 tills Septemberkonventionen 1864, har kejsar Napoleon visat, att han rätt läst historien om de förbindelser, som Carl den stores upplysta snille upprättat mellan kejsardömet och påtvedömet. Carl den store ifrade efter att tillförsäkra påfven ett fritt residens i Rom, men han drömde aldrig om att lägga någon grund för den verldsliga makten. På samma sätt har kejsar Napoleon önskat hålla påfven qvar i Rom, men han har äfven gjort allt hvad i hans förmåga stått, för att befria honom från hans verldsliga välde. Att detta välde är ej mindre det andliga, än det borgerliga samfundets fördert, det är en af de tidigt fattade åsigter, som den irivillige insurgenten från 1831 aldrig ötvergifvit. För att kunna tillämpa denna teori, behöfver kejsaren en påfve efter sitt sinne, och hvar kan han väl finna honom, om icke i en man som är förenad med honom genom slägtskapens och tacksamhetens band, och — hvilket är af vida större betydelse — en man som icke är bunden af några föregåenden och derför lämplig till en icke känd polivik? Ej litet af den nye kardinalens vigt och betydelse ligger i hans oöfvervinnerliga tystlåtenhet. Ingen i Rom eller annorstädes har någonsin beskyllat abbå Bonaparte för liberalism eller ultramontanism. Ilans trosbekännelse är troligen Bonapartism, detta slags sa taliem Ådanna II.. 1 an J