Han hade tagit upp sin hatt och sina handskar under det han talade och ringde nu efter betjenten, hvilken han befallde gå efter en droska. Mannen gick till dörren och öfverlät uppdraget åt en gosse som stod derutanför och hvilken nu sprang bort samt inom ett par minuter återvände med det önskade åkdonet. George och Routh stodo på trappan och samtalade då gossen kom tillbaka. De skakade händer och Routh steg upp i åkdonet då George hastigt följde efter honom och i hviskande ton yttrade: — Var det ej besynnerligt att gossen ej igenkände den stackars Deane? — Hvilken gosse? sade Routh förvånad i det han steg tillbaka från fotsteget. — Den här gossen, naturligtvis; den som ni alltid använder. Minns ni ej att det var han som öfverförde ert bref till Deane dender dagen då vi åto middag tillsammans? — Jag minns det ej; jag fäste ej någon särskild vigt vid den saken, sade Routh. Farväl. Derefter steg han upp i droskan och åkte bort. George gick tillbaka in i huset. Jim Swain betraktade honom nyfiket och rörde vid mössan då han pasaerade förbi. (avta IV