säkert sörskafla er en bättre ställning och tidningspressen skall bli beröfvad ett klart strålande ljus. George tyckte alldeles icke om den ton hvari detta yttrades. Den var något hånande och fullkomligt likgiltigt. Ingenting var så svårt för Routh, liksom för alla personer af dylikt slag, som att nödgas visa intresse för några saker som ej rörde honowm sjelf, och nu då han var befriad från den oro han föregående dag kännt samt då han ej hade något omedelbart mål att vinna genom Dallas biträde, vur han otålig öfver att afbrytas i sina dagliga sysselsättningar. Han satte sig ned och åt sin frukost hastigt, under det han liste en mängd bref som lågo vid hans kuvert. — Jag vet verkligen ej om det kommer att gå så, svarade George godlynt på Rouths ord; men ni är sysselsatt, Routh, och jag vill ej störa er. Mrs Routh och jag skola öfverlägga om brefvet till mr Carruthers. — Ett telegram till mr Dallas, sade betjenten som inträdt i rummet under det George talude. Var god qvittera detta, sir. Routh såg upp från sina bref, Harriet satte ned teekannan och tog upp det papper som mannen lagt på bordet vid Georges armbåge samt undertecknade det med hans namn. Betjenten lemnade rummet och Goorge yttrade: — Jag hade ej orätt. Detta är från min onkel och är inlemnadt i Amherst. Han säger: Möt mig i Morleys Hotel i afton klockan sex. — Besynnerligt, sade Routh. Nåväl, George, jag önskar er all möjlig lycka med er amerikanske onkel.