Göteborgsposten – 18 mars 1868, sida 1

baka, liksom cen person hvilken försöker att afskaka en börda. — Men jag måste fortsätta min berättelse, fortfor han. Det är mycket mera att omtala nu. Min mor kunde ha haft ett hem för sig sjolf och mig i sin brors hus, men hon kunde ej fördraga tanken på att vara beroende och har ofta sagt mig att hon betraktade obekanta slägtingar som det farligaste slaget af främlingar. Hennes brors hustru upptände sin mans harm öfver min mors beatt qvarblifva i England och med sina små tillgångar sörja för sitt och sitt barns underhåll så godt hon kunde. Naturligtvis var allt detta en gammal historia långt innan jag kände något om den, och jag föreställer mig att det är först på senare tider som någon skritvexling egt rum mellan min mor och hennes bror. Af detta bref (han pekade på det första af de bref han läst) kan jeg sluta till arten af denna korrespondens. Min mor, fortfor Georgo i sorgsen ton, har för sin bror beklagat sig ötver sin förtappade son, och hennes bror har i utbyte omtalat sina egna sorger; de ha varit tunga och i ett hänseende ej olika hennes egna. Ilan har äfven en enda son och tyckes finna föga lycka i detta faktum. — Har ni vetat om att ni haft en kusin förrän nu? frågade Harriet. — Ja, jag har vetat att han funnits till, men ej vidare. Jag tror ej att min mor sjelf vetat mera. Jag tror att han i något föregående bref omtalat sin hustrus död och sin missbelåtenhet i allmänhet med Arthur. — Han — er onkel menar jag — är sålunda enkman?