lingen skulle tillmötesgå denna önsk och bemyndiga honom att beställa de 75.000 Seviren; men den polske deputeraden Ziemialkowsky gick ännu längre och begärde att penningarne måtte genast beviljas. Vi kunna först tänka på en afväpning, sade Ziemialkowsky, när den stora kampen mellan den asiatiska despotismen och den europeiska civilisationen är utkämpad. En sådan kamp är oundviklig och redan inledd; ty vi ha vid vår gräns en makt, som gjort sig till riddare för en ide, hvarigenom Österrikes tillvaro hotas. Mot en ide kan man visserligen icke kämpa med bakladdningsgevär, men man kan mot densamma uppställa en annan ide. Mot den idån, att nationaliteterna skola underkasta sig despotismen, måste man sätta den idben, att de skola aktas och upprätthållas i frihetens namn. Med denna ide skall man kunna stampa härar fram ur jorden. Vi ha först nyligen tankt härpå, och det fordras fred, för att den nya idhen skall kunna slå rot, men man bör likval icke i något fall vara karg med de medel, som skola sätta oss i stånd att möta våld med våldr. Ziemalkowskys förslag törkastades, men endast med 25 röster mot 24, och derpå gaf delegationen krigsministern det begärda beÖsterrikes försök i Rom att förmå pålven till att ingå på en ändring af konkordatet ha strandat. Den nye österrikiske gesandten derotädes, grefve Crivelli, förklarade vid sin första andiens hos pålven, att Österrike begär en fullständig förändring af konkordatet. Pius IX svarade på sitt vanliga godlynta sätt: Min son, konkordaten likna klädningarne, de kunna förlängas och förkortas. Grefven tog detta svar som ett bifall af påtven till alla förändringar af konkordatet och skref derom hem till Wien. IIärpå svarade v. Benst, att kejsardömets nya lagstiftning är den orubbliga grundvalen för hvarje nytt konkordat, som skall afglutas. Detta förargade högligen påfven, som förklarade, att vissa paragrafer i den nuvararande österrikiska lagstiftningen fullkomligt strida mot kyrkans lagar och anda, och att de derför ej kunde af den hel. stolen antagas. Vid denna signal började kriget mellan kabinettet och prelaturen i Österrike. Från denna stund blef det omöjligt att komma öfverens, och undorhandlingarne äro äfven nästan alldeles uppgifna. Man är i Vaticanen öfvertygad om, att kejsaren sjell gerna vill vända tillbaka från den inslagna vägen, men hindras derifrån nt Beust, hvarför alla ansträngningar göras för att få bort denne. Kardinal Antonelli skall tillochmed hafva låtit förstå, att om regeringen i Wien ej snart återtager de befintliga lagarne, skall nuntien lemna Wien. Sällsamt nog är, att Preussens sändebud i Rom samtidigt anstränger alla krafter för att förmå påtven antälla en nuntie i Berlin. Den gode Bismarck tvekar ej ens att begagna religionen som täckmantel för politiska ändamål! Handelsfördraget. mellan Österrike och Tullföreningen undertecknades d. 9 d:s i Berlin. Från England skrifves, att prinsen at Wales skall begifva sig tll Irland och att han kommer att der uppehålla sig någon tid. Förenta Staterna hade för någon tid sedan en gesandt i Kina vid namn Burlingame. Denne har sedan blikvit at kejsaren, solens herr broder och månens kusin, utuämnd till kinesisk gesandt — för all verlden. Lord Stanley tillfrågades i underhuset häromdagen, huruvida England kan erkänna en sådan gesandt. Lorden svarade härtill jakande. — Pänk om alla de olika regeringarne skulle inskränka sin diplomati till hvar sin gesandt för all verlden! Times med elar, att den i Underhuser nyligen förda förhandlingen ang. Alabamaträgan olifvit i sin helhet — och den var icke kort — sgenom atlantiska kabeln telegraferad till Amerika. Tio timmar behötdes för utförande af letta arbete. Denna lilla småsak kostade c:a 56,666 rdr rmt. Mången af de amerikanska skeppsredare, som begära ersättning för den tf Alabama föröfvade skadan skulle hållit till sodo med denna summa, — Vi lefva, som aboulaye säger, i Tokarnes land! De från Abyssinien ingångna underrätelser säga icke med bestämdhet, om kejar Theodors längar i Magdala kunna rädas eller icke. Theodor är stadd på marsch it, isen hans trupper lida af brist på proviant ch transporten är svår på de eländiga väarne. Genom de i abyssinsk fångenskap smäkande europeernas lott har den allwänna uppnärksamheten efter många år ännu en gång istats på ett liknande ode, till hvilket en kara engelsmän hemfallit i ett närgränsinde frikanskt laod. Sydost om Åbyssjaten bo e muhamedanska Somalistammarve. På deras ust strandade för tretton år sedan ett enelskt skepp, St. Ahhs hvars he Vine och NN ARRAER— ALVA —— ——— — — — —— — —