Göteborgsposten – 16 mars 1868, sida 2

Kristina Nilsson som Ophelia. Parisertidniogen Figaros musikreterent, Gasperini, yurar sig på följande sätt om Kristina Nilssons dehut i Ambroise Thomas nya opera Ham et, som den 10 d:s för iörsta gången uppfördes på stora operan i Paris: Man väåotade med stor otålighet m:ll Nilssons debut. Man sade iedan, att den unga artisten helt visst gjort orätt, då hon lemnade Thedtre Lyrique för en större scan; att hennes röst, talang och utseende icke skulle väl passa för det ofantliga rom, der hon vågade uppträda. I detta ögonblick har dock m:ll Nilsson vunnit en lysande seger, en af dessa framgångar som gisva en djup pregel åt en artists uf. Jag vet ej hvad bon skall blifva i någon annan roll på repertoaren som i morgon kan tillfalla heune; i Ophel.as roll är det omöjligt att inlägga större behag, mera täck ömhet mera ren kyskhet. De accentuerade och häftiga partierna i rollen äro ej dem bon båst uppfattat; passionens och röstens djeriva hänförelse passa icke denna tillbakadragna och mediterande natur. Men då hon kan vara sig sjelf, då hon känner sig i lugn och ingen anstrangning fordras, framträder hos henne en ny uppenbarelde. Genom sin ungdom, genom friden i sitt ansigte, som omgifves af långt blondt hår, genom sin tvekande diktion, tillochmed genom sitt gaucherie, sprider artisten i dessa ögonblick omkring sig jag vet icke hvilket oemotständligt bebag. Hennes kupletter i andra akten, den krio hon sjunger tillsammans med Hamlet och drottningen, hade lemnat allmänheten temligen kall. Mea då hon sramtrådde i sjerde akten vunno hennes hållning, hennes blick, de första ord hon uttalade, allas bjertan. besegrades all tvekan. Denna langa vansinnighetsscen, så vexlande, så rik på olika uttryck: tillbakahallen passion, öfversvallande kärlek, tokig glädja, obotlig förtviflan, — denna långa scen utfördes af m:II Nilsson med en beundransvärd harmoni emellan de mest plötsliga och oväntade skiftningar. Hon hade undergatt en fullkomlig förvandling. Allmänhetens uppmärksamhet sluppades icke ett ögonblick, och artisten som understöddes al denna slamtande sympati, har med lika stor tramgang paserat detta algorande prols alla asdelningar. Hon skrattade, hon sjöng den ballad som rört oss så djupt, boa snyftade eller log, bon gjorde båda delarne på en gåag, nksom hon verkligen bade genomgått den öfvergifna alskarinnans alla dödsqval. Vid aktens slut inropadv man benne, man ville so henne gång på sång; man osrerböljde med blommor the swect maid, he fair Ophelia; alla händer applåderade, alla anigten strålade som vid en fest. Aldrig förr har jag farit närvarande vid en sådan triumf, Bland de öfriga i samma opera uppträlande berömmes isynnerhet barytonisten Faue, hvilken i Hamlets parti ötverträffar alla öregående roller, i hvilka denne ryktbare rtist vunnit så mycket bifall. Hvad sjeltva musiken beträffar, förklaras en som alltför lärd och regelrätt för att fullt unna slå an. Mycket berömmes dock ofvanämnde ballad som at Kristina Nilsson sjunes i fjerde akten (i vansinnighets-scenen). Förtjusningen synes i Paris vara ofant8. och i Figaro läsas versar till den unga venskan, hvilka äro upptyllda at bänförelse. Afskedsansökning. Reg:tsläkaren vid Vestgöta-dals reg:te, d:r J. Boustedt har inmnat ansökning om afsked med pension.