Göteborgsposten – 16 mars 1868, sida 1

rade Routh. Men här kommer middagen och vi måste uppskjuta samtalet tills vi ha ätit. Nu vill jag blott säga att jag tycker Harriets åsigt i saken vara fullkomligt riktig och hennes råd det bästa som kan ges; hennes råd äro i allmänhet sådana, det vet ni af gammalt. Routh gjorde derefter ett tecken åt sin gäst att vara försigtig, och de båda männen stodo vid kaminen samtalande om obetydligheter, under det betjenten med biträde af en nätt uppasserska framsatte rätterna på bordet. Ehuru långt vigtigare tankar sysselsatte Georgees sinue, kunde han dock ej underlåta att anmärka huru förändrade sakerna tycktes vara i Rouths hem äfvensom förändringen hos värden sjelf. Det var som han sagt i sitt bref — han hade antagit hållningen, värdigheten och den lyckliga sjelfbelåtenheten hos en äkta City-man. — Och likväl, tänkte George, vet han att en person som var med oss båda då vi sista gåogen träffades har ljutit en våldsam död; han vet att jag befinner mig i en ställning som är lika pinsam och farlig som den är utomordentlig, och att han indirekt är inblandad i denna rysliga händelse — detta oaktadt är han så kall och bekymmerslös som om ingenting händt. Jag förmodar att den ligger i hans lynne, denna köld; men jag tror ej den är så särdeles afundsvärd. En sak är dock viss — den gör honom till den bäste rådgifvare man kan önska sig under sådana omständigheter. Han skall ej låta sig bälnföras at allt det rysliga som står i sammanhang med denna sak. (Forts.)